minutopia.blogg.se

Det finns ett problem med alla de lösningar på klimatproblemet som jag studerat. I samtliga fall har studierna glömt att vi lever på EN planet, det är den planet vi har och den som ska förse oss med det material vi behöver för att kunna leva. Vissa resurser är ändliga andra är förnybara, men i båda fallen får inte vårt utnyttjande bli större än tillgången om vi ska överleva. "Peak oil" har de flesta hört talas om och vi är i allmänhet medvetna om att oljan kommer att ta slut inom ett fåtal decennier. Resursfrågan måste bli en större del av debatten. När jag på nyheterna såg att norrmännen är väldigt duktiga på att köpa elbilar, vilket är komiskt med tanke på att de gör det med oljepengar, så kände jag en lust att se på det i ett resursperspektiv. Vi blir snart tvingade att lösa problemet med hur vi ska kunna driva jordens fordonsflotta utan fossila drivmedel, Jorden är på väg mot soppatorsk!

Dagens elbilar drivs i stort sett uteslutande av Litium-jonbatterier. Det forskas mycket på andra alternativ och kanske kommer snart nya sorters batterier, men som det ser ut nu får vi leva med Litium-baserade batterier ett tag till. Vad är då Litium? Litium är en mjuk och lätt metall med hög elektrisk ledningsförmåga. De största förekomsterna av Litium finns i Sydamerika, men även Ryssland Kina och USA har stora fyndigheter. Det är i Sydamerika och givetvis i Kina som den största produktionen av metallen återfinns. I Bolivia, Chile och Argentina återfinns en stor del av jordens totala Litiumreserv i form av Litiumkarbonat som utvinns ur deras saltsjöar. Det finnas ett mineral som heter Spodumen som innehåller Litium. Men det blir betydligt dyrare att utvinna Litiumet ur Spodumen jämfört med Litiumkarbonatet. Mellan åren 2006 och 2010 fördubblades världsproduktionen av Litium och ökningen fortsätter stadigt.

Varje år nyproduceras ungefär 60 miljoner bilar, även det en snabbt växande siffra, varav mycket få är elbilar. För att tillverka ett Litium-jonbatteri med en kapacitet på 1 kWh så krävs ungefär 0,3 kg Litium eller motsvarande 1,5 kilo litiumkarbonat. Räckvidden för en elbil avgörs av flera olika faktorer, men den viktigaste faktorn är batterikapaciteten. Det är den som begränsar dagens elfordon. Jag har tittat på två elbilar Citroën C-Zero och Mitsubishi i-MiEV, de har bägge två 16 kWh Litium-jonbatterier samt en ungefärlig räckvidd på ca. 150 km vardera. Världens samlade årsproduktionen av Litium var år 2010 ca. 150.000 ton. Skulle vi tillverka 60 miljoner elbilar motsvarande de två exempel jag valt så skulle årsproduktionen av Litium med andra ord behöva mångdubblas. Bara antalet personbilar överstiger idag en miljard och antalet växer stadigt. Vi har inte Litium nog på jorden för att ens kunna bygga en elbilsflotta i den storleken, än mindre för att kunna byta ut alla våra övriga fordon.

Betänker vi att den sammanlagda storleken på våra lättillgängliga Litiumreserver beräknas till 58 miljoner ton, så blir det än mer tydligt att vi talar om en ändlig resurs. Bara årsproduktionen av små elbilar skulle tömma Litiumreserverna på mindre än 20 år. Med tanke på att vi nu talar om småbilar med bara 15 mils räckvidd så är det ur resursperspektivet en dum väg att vandra. Nu forskas det på batterityper som inte har samma problem, som använder andra vanligare ämnen än Litium. Kanske kommer en hållbar batterilösning snart, men under tiden så kommer vi att förbruka stora delar av jordens Litiumreserv.

Jag tycker att vi i den priviligerade världen blundar för resursfaktorn, det är framförallt vi som överkonsumerar resurserna. Vi kommer hela tiden på lösningar som passar oss och innebär att bara ett fåtal på jorden kommer få del av tekniken. För om alla ska med så räcker inte skafferiet till. Det verkar som om vi tror att vi inte ska behöva ändra på vår livsstil för att klara av att bygga ett hållbart samhälle. Nyligen såg jag en dokumentär om sand! Det låter bisarrt men vi börjar få brist på sand till betong för att kunna bygga vidare och runt om i världen börjar det bli ett stort problem. Det känns lite overkligt att studera resursfrågan och jag ser resursstup som vi envist ökar farten mot med vårt tjat om tillväxt, vårt matriella slöseri och vår överkonsumtion. Jag menar att om vi inte snabbt lär oss att leva mer hållbart, att använda våra resurser förnuftigt, utan att slösa eller att förstöra vår planet, så står vi snart inför tider som blir betydligt bistrare än idag.

Litium avgör kanske inte om vi dör eller lever, men det gör mat, vatten och luft. De fertila odlingsbara jordarna minskar i takt med befolkningsökningen. Trots att vi får fler munnar att mätta så envisas vi med att bygga på världens odlingsmarker. Nu får vi börja odla på marker som inte är lämpliga med konsekvensen att vi överutnyttjar vattensresursen. Landgrabbing, GMO, desertification, deforestation och odling av biobränslen är ytterliggare aspekter som rör vår ohållbara matproduktion. För att vi ska få vettiga skördar tas konstgödsel i bruk vilket i sin tur bidrar med övergödning av haven. Vi håller på att göra slut på fosfor till konstgödsel vilket innebär att våra skördar kommer minska. Av någon anledning ska mat transporteras kors och tvärs över jorden, istället för att produceras nära konsumenten. Sötvattensreserverna minskar snabbt när vi tvingas odla mat åt en växande världsbefolkning på infertila jordar i arida klimat och samtidigt förgiftar vårt vatten, gör det odrickbart, med allsköns kemikalier. Vi måste tänka om!

Vi måste sluta med att komma med lösningar som bara fungerar i teorin. Jag tror inte i en sekund på att vi ska kunna bibehålla den levnadsstandard vi har idag om vi inte börjar tänka annorlunda. Vi överutnyttjar samtliga våra resurser och ändå är bara ungefär en tredjedel av jordens befolkning med på tåget. Om alla ska med och få samma möjligheter som vi så räcker inte våra resurser för det på långa vägar. Därför menar jag att vi som är priviligerade måste visa hur det är möjligt att med god levnadsstandard förbruka resurser på ett hållbart sätt. Nu är vi "förebilder" för de i den delen av världen som inte har samma välstånd som oss, det vi har vill de också ha. Ska vi då fortsätta vår överkonsumtion av naturresurserna eller sträva efter att föregå med ett gott exempel? Ser vi på kommande veckor så är det inte bra att läsa den här texten, med tanke på vårt konsumtionsmönster för December månad. Om bensinmätaren visar rött, kör man då bara vidare och ignorerar att det är soppatorsk som väntar?

Jag vill fortsätta mitt resonemang om det som jag vill kalla för ett systemfel. Jag har redan påpekat det oroväckande med att lydnadskulturen odlas i offentlig verksamhet och den pågående bolagiseringen av vår offentliga sektor. Det passar såklart politiker att ha lydiga tjänstemän under sig men en av effekterna blir att tystnaden breder ut sig. För om det inte passar så kan du alltid få sparken. Bolagiseringen har den effekten att transparensen minskar vilket gör det betydligt svårare att undersöka konsekvenserna av politiken. Konsekvensanalyser måste vara en naturlig del i utvecklingen av offentlig sektor. Hur ska man kunna göra rätt om det inte går att kontrollera vad som händer? Bolagiseringen förskjuter dessutom uppmärksamheten från kärnverksamheten till den ekonomiska sifferlekens värld. Det blir viktigare med färgen på siffrorna än hur verksamheten fungerar. Men tyvärr slutar inte systemfelet här.

När jag läste på universitetet i Lund fick jag lära mig vikten av att forskning var objektiv och oberoende. Forskning som inte är det skall alltid betraktas med skepsis. Anledningen är att det förligger en stor risk att resultatet är tillrättalagt eller till och med en ren bluff. Nu har jag i sex år källkritiskt granskat påståenden omkring vindkraft. Jag har sett hur vetenskap möter vetenskap på myndigheter och hur det alltid utfaller till vindindustrins fördel. När jag kontaktat myndigheter med till synes oberoende forskarrapporter, som motbevisar vindindustrins dito, så är reaktionen från myndigheterna att de måste lita på att företagen är ärliga i sina ansökningar. Dessutom har inte våra myndigheter inte längre någon egen kompetens för att kontrollera sanningshalten i ansökningarna, allt bygger på förtroende mellan myndigheter och företagen. I sex år har jag läst rapport efter rapport som beställts från olika konsulter åt vindindustrin. Min far har alltid sagt följ pengarna! Ingen kan väl ifrågasätta det tveksamma i att tro på köpta dokument? Vem betalar och vilken klok människa skulle välja att bita den handen som föder dem?

Tidigare i bloggen beskrev jag hur det tydliga industriperspektiv som driver Energimyndigheten blev en del av deras verksamhet. Energimyndigheten har en ganska stor kappsäck guldpengar avsatt till forskning kring vindkraft. Vindindustrin bedriver såklart egen forskning och Energimyndigheten hjälper dem gärna. Energimyndigheten vänder sig dessutom till våra Universitet för att få forskares stöd. Eftersom att jag anser att Energimyndigheten knappast är en objektiv myndighet, så ser jag problem med att de får skaffa sig en seriös fasad genom att ge forskaranslag till våra Universitet. De professorer jag främst reagerat på är Lennart Söder och Staffan Laestadius vid KTH. Deras syn på vindkraft är otroligt enahanda och ur mitt perspektiv så är deras forskning tveksam, då de arbetat på uppdrag av Energimyndigheten. Är den verkligen objektiv eller oberoende? Om vi skulle väga dessa professorers ord i vågskål med Kungliga Vetenskapsakademins energiutskotts 13 ledamöters i fråga om vindkraft, vilka borde väga tyngst? Finns oberoende forskning längre, är den objektiv, eller är dagens forskning endast köpta partsinlagor? Det här problemet är inte en vindkraftsfråga utan en samhällsfråga. Hur ska politikerna kunna göra något bra om de tillåts att köpa "seriös" forskning som visar på deras egen politiks förträfflighet och korrumperar åsikterna med sina bländverk. Hur ska det gå när så kallade seriösa forskare tillåts köpas som propagandverktyg åt industrin och/eller politiken?

Vad är en politiker? Jag anser att det är en samhällsmedborgare som vilken annan men som är intresserad av politik och samhällsfrågor. En person som valt att aktivt delta i arbetet med att utveckla samhället på ett eller annat sätt. Egentligen anser jag att det valet borde högaktas mer, för det är inte lätt att vara politiker. Men det finns inga skäl att sätta en politiker på en piedestal för de är vanliga människor, varken mer eller mindre kompetenta än befolkningen generellt. På senare år har vi vid flera tillfällen sett partipiskor vina i olika frågor. I våra politiska partier är lydnad och tystnad en självklar överlevnadsstrategi om du vill göra karriär. Om du är för fritänkande kommer du ingen vart! Jag roade mig med att kolla medlemstalen för de politiska partierna. Riksdagspartierna har ungefär 250.000 medlemmar och på dessa fördelas de över 40.000 politiska uppdrag vi har i Sverige. Ser vi på lärarfrågan så beskrivs ofta problemet med att yrkets status är så lågt att det är svårt att få rätt personer att söka till lärarutbildningen. Det är så illa att det till och med är svårt att få tillräckligt många att ansöka. Med sjunkande medlemstal i våra politiska partier och ett ökat politikerförakt i landet så vill jag påstå att det är ett problem som gäller även för politiken i Sverige.

Jag är så nördig att jag har på TV:n, eller kollar på datorn, när det är debatt i Rosenbads plenisal, partistämmor eller sändningar från andra samhällsforum. Jag har sett på nyheter, dokumentärer och debattprogram. Allt för att jag är intresserad och vill lära mig mer, förstå vad som händer! Men jag kan inte vara ensam om det för jag vet, efter några års samhällsdebatt, att det finns många som är kunniga och pålästa. Inte så konstigt med tanke på att vi aldrig haft så högutbildad befolkning som idag. När vi allt oftare står främmande inför den verklighetsbild våra politiker målar upp, i sina mer eller mindre fantasifulla uttalanden, eller deras bidrag i en växande djungel av politiska begrepp utan substans. När en politikers främsta egenskap blivit förmågan att istället för att svara på en fråga lyckas överföra ansvaret på någon annan eller vinna billiga politiska poäng. Hur ska de då vinna vårt förtroende, sin legitimitet? Det lockar inte till politiskt engagemang när man ser den pajkastning och oseriösa politiska debatt som råder i Riksdagen. Jag har ägnat mig åt att kontrollera påståenden jag funnit underliga och ologiska i massor av sammanhang i en mängd år nu. Det är deprimerande, för det är fritt fram att ljuga, i alla fall om du är i politisk debatt. Varenda debatt jag följt från Rosenbad har innehållit både kraftiga överdrifter och rena lögner.

Om vi medborgare inte reagerar och ställer högre krav på våra politiker så ser jag inte ljust på framtiden. Vi kan inte överlåta ansvaret för vår framtid på de svenska politikerna eller på marknaden, och det lönar knappast på att hoppas på högre makt. I en demokrati ska media vara en balanserande kraft, en kraft som ska kunna förhindra mycket av det jag ser som korruption av den svenska demokratin. Jag avskyr att känna det som att en politiker ser sig som för mer bara för att han/hon är just det. Om våra politiker inte respekterar sina väljare nog så mycket, så kan de heller inte förvänta sig annat än ett ökat politikerförakt. Medias uppgift är att låta makten få stå till svars för sitt agerande i olika frågor. När media inte tar sin roll på allvar och journalister är för dåligt pålästa eller för rädda att ställa rätt frågor så hotas demokratin. När staten ser på folket som kunder i alla avseenden, inte medborgare, så är det dags att vi använder vår konsumentmakt. Ska vi bojkotta staten nästa år och bara rösta på kommunerna, eller vad? Vad krävs för att politiken ska bli annat än en dålig fars?

När jag för sex år sedan fick anledning att intressera mig för politik så var den storskaliga vindkraften orsaken. Men i samma veva så blev vi gravida med vår dotter och då motiverades jag att se på helheten, inte bara vindkraften. Efter bara en kort tid så var min ilska så stor så att jag höll på att krevera. Nu skriver jag därför ned det jag känner, och det blir ganska beska tårar, för dagens politik saknar vett och sunt förnuft.

Senast häromkvällen såg vi Uppdrag Granskning avslöja ännu en kommuns politiker, samt tjänstemän, som slösar gemensamma medel på både ett omoraliskt men även på ett olagligt sätt. Jag såg det när jag upptäckte att Maud Olofsson som näringslivsminister propagerade för vindkraft, samtidigt som hennes son planerade att bygga 1100 vk-verk utanför Piteå. När Eskil Erlandsson ansåg sig veta bättre om lämpliga svenska fiskekvoter, än forskarna gjorde. När en miljöpartist i Region Skåne påstod att sjuksköterskor har 70-80.000 i månadslön, så de ska minsann inte gnälla. Ofta känns det som en dålig amatörteater då en politiker intervjuvas av en journalist, ingendera känns trovärdig eller påläst.

Varför har det blivit så här? Varför känns inte politiken legitim längre? Det är frågor jag ställt mig och något jag tror måste diskuteras mer i Sverige. Jag hävdar att vi, i motsats till vad vi tror, bor i ett allt mer korrumperat samhälle. Vår korruption handlar inte i så stor utsträckning om pengar under bordet, utan är en mer subtil form av maktmissbruk. Vår offentliga sektor har förändrats i grunden sedan1990-talet. Våra kommuner har bolagiserats och dessutom har en omfattande politisering av offentliga sektorns tjänstemän skett. Det har skett medvetet och är ideér som kallas "New Public Managment". Det här bygger på tron om att privat sektor alltid kan sköta saker bättre än vad offentlig sektor kan. Om vi inte kan privatisera verksamheten så försöker vi efterlikna marknaden och driva offentlig sektor likt företag. Idag är vi alla kunder i den offentliga sektorns ögon. Det resonemanget vilar dock inte på vetenskaplig grund, utan är teorier. Det stämmer inte, ingen kan i alla fall föra det i bevis, och därför måste denna politik betraktas som ett experiment med välfärden.

När jag läste en rapport om den privatisering Storbrittanien gjort av sin järnväg, långt före Sverige, blev jag inte överraskad av resultatet. Kontentan var att efter privatisering kostade det som tidigare kostade 1 miljard, 2 miljarder, och de fick mindre kvalitet för pengarna. Det kanske vi skulle läst innan vi i Sverige hoppade på "marknadståget" och beslöt oss att följa i samma spår, med en dyr privatisering av järnvägen. För vem privatiserar vi egentligen, vad är målet, kostnaderna och vilka blir konsekvenserna? Frågor som borde få en större uppmärksamhet innan en strukturomvandling och inte i utredningar efter att misstaget redan skett.

Vad innebär då en politisering av tjänstemännen i offentlig sektor. Eftersom att det inte finns förkunskapskrav för att bli politiker så är meningen att tjänstemännen ska stå för den akademiska kompetensen, så att vi inte slösar våra resurser på meningslösa saker. Men vad händer om politiker väljer vilka tjänstemän som ska jobba under dem? Finns inte risken att de väljer tjänstemän som är villiga att följa deras politiska påbud före dem med mest kompetens, men som de inte vet att de kan styra. Likadant fungerar det med rekryteringen inom tjänstesektorn. Vi såg häromdagen generaldirektören för Kriminalvården sitta och demonstrera hur lydnadskultur odlas i statliga organisationer. Man sparkar helt sonika medarbetare efter 40 år och ersätter dem med vänner man har förtroende för. Jag anser att vi måste följa Norges exempel och låta en särskild, politiskt oberoende, instans sköta rekryteringen till högre poster inom offentlig sektor. Allt för att säkerställa att kompetens är viktigare än lydnad när personal rekryteras till offentlig tjänst.

Den 1 Januari 2008 blev Tomas Kåberger generaldirektör för Energimyndigheten. Tomas Kåberger vill nog väl, han vill minska våra utsläpp och rädda världen från klimatförändringar. Men Tomas är och har samtidigt varit djupt insyltad i förnybar energiproduktion under lång tid. Även före tiden som Gd för Energimyndigheten och har idag har han ett rent lobbyuppdrag för Japan renewable energy foundation. Han var knappast en objektiv kraft när han fick sitt uppdrag av Alliansen! Han fick total politisk uppbackning i att implementera det "tredje benet" och då främst bygga ut vindkraften, då slutade Energimyndigheten att vara en myndighet. Han omgav sig dessutom av "expertis" som direktrekryterades från vindindustrin. Om vår rekrytering till offentliga topppositioner var kompetensstyrda så skulle det mycket väl kunnat bli annorlunda. En kompetent generaldirektör skulle såklart ha undersökt nödvändigheten med så mycket vindkraft, och vinsten med att plöja ned miljarder i förnybar energi, i en redan utsläppsfri sektor. Tomas trodde redan på myten om vindkraften, han passade in i den politiska soppa som kallas för energipolitik vilket var tyngsta skälet för hans utnämning till generaldirektör. Energimyndigheten har sedan dess varit ett propagandainstrument för både vindindustrin och de politiska krafter som är likasinnade, inte en myndighet i samhällets tjänst.

Det jag skrivit ovan ser jag som korruption. Vi kan inte ha politiska tillsatta tjänstemän som är sprunga ur en kultur av åsiktskorruption och ryggdunkeri. När vanligt folk kritiserar en meningslös industri så är myndigheterna de som tar den i försvar. När vi kritiserar myndigheterna för att de springer industrins ärenden, och tror på allt den presenterar, så får vi veta att de anser sig behöva lita på att industrin är ärlig. Vad gör en köpt konsult trovärdig? Vem tror att företag, särskilt då riskkapitalbolag, av naturen är laglydiga eller ärliga i sina uppsåt? Ser vi på vindkraften så är den inte bara pengastinn, den har en egen myndighet, politiskt tillsatta tjänstemän som arbetar för dem, dess betalda konsulter har äganderätt på kunskap och det politiska etablissemanget verkar tillsammans med media som deras populistiska språkrör. Var är objektiviteten, legitimiteten eller för den delen demokratin i dagens vinddebatt? Vad vill vi ha för samhälle? Ett samhälle drivet av kompetens och professionalism, eller ett samhälle där korruption av olika slag kan rättfärdiga vad som helst?

Igår såg jag på programmet "En bok, en författare", på kunskapskanalen, och där intervjuades professor Staffan Laestadius om sin bok "Klimatet och välfärden". Staffan Laestadius (SL) gav en bra bild av var vi står i dagens klimatdebatt, och hur usel politiken varit att möta de problem som måste lösas för att vi ska få en hållbar värld. SL beskrev även det svenska perspektivet väl och påpekade vår speciella situation med en utsläppsfri elproduktion samt att majoriteten av våra utsläpp återfinns i transportsektorn. Jag delar i stort SL:s syn på dagens situation i Sverige, men absolut inte den vision hans målade upp om Sverige som en vindåker åt Europa. Den framtidsvision SL önskar i fråga om vindkraft haltar på en mängd punkter, speciellt om vi ska blanda in välfärden i hans utopi.

SL påpekar att Sverige hakat på vindkraftståget sent, och det har han rätt i, men det finns också goda skäl för det. Sverige har inte haft något behov av ökad elproduktion sedan 1980-talet och eftersom att den i princip varit utsläppsfri så är svensk elproduktion ingen klimatfråga. Därför blev jag trött när jag plötsligt hörde hans vision om att vi i Sverige ska producera vindel åt Europa på en enorm skala, en framtidsindustri för vårt land enligt honom. Trots att han minuten tidigare mycket riktigt förklarat oss bäst i klassen gällande utsläpp i den industrialiserade världen och att vår elproduktiona är utsläppsfri. Han menar att vi ska bli föregångsland genom att bygga 20-30.000, eller fler, vindkraftverk och exportera vindel till Europa. Hur tänker SL då? Han menar att vi sent ska hoppa på vindkraftståget, öka elpriserna till det dubbla och förlita oss på en intermittent kortlivad energikälla som måste regleras av en "stand by" kraftkälla. I Tyskland har "Energiwende" redan orsakat elfattigdom, en välfärdsfråga om något, vilket väntar oss om SL:s vision blir verklighet. I Sverige är vattenkraften enda reglerkraftkällan, för hur mycket man än vill så innebär eltransporter i elledningsnätet stora energiförluster, och ingen kommer att köpa oreglerad vindel. Att skyffla el fram och tilbaka i Europas elnät är ett otroligt bra sätt att slösa mycket energi på, men det är ingen hållbar vision för framtiden.

När vi talar om hur vi ska möta klimathotet så är det vissa saker som SL och andra ofta bortser från. Klimatet är bara en del av problematiken, ekvationen är större än så, för den måste kopplas till resursfrågan och miljöförstöringen. Sveriges befolkning är bara en dryg promille av jordens befolkning. SL menar att vi skulle vara ett föregångsland genom att öka vårt förbrukning av resurser. Att bygga den mängd vindkraftverk och med en cykel om 15-20 år, sedan riva, återvinna och bygga nytt kan inte vara en hållbar vision. För en tid sedan visades en dokumentär på SVT om att bristen på gjutsand, till byggindustrin, börjar bli akut på många platser på vår jord. Sand, en bristvara? Ska vi blunda för resursfrågan? Det blir likadant om vi ska ha elbilar. Batterifrågan är en aspekt som gör det ohållbart med en övergång till elbilar på global skala. För vi är inte ensamma, ska alla med eller ska vi glida vidare på vår räkmacka?

Men det är klart att vi, den promille av världsbefolkningen som är välmående och kapitalstarka, kan göra en sådan omställning. Roffa åt oss av resurserna så länge det varar! Samtidigt så har den förlovade globaliserade frihandeln exporterat de smutsigaste verksamheterna till andras bakgårdar, som vi är beroende av, länder utan ekonomisk möjlighet till miljöarbete. Länder där korruption, miljöförstöring och slaveri driver världsekonomins hjul. Vi, i Sverige, har redan exporterat en miljökatastrof för att få delta i den konsumtionskapitalistiska återvändsgränd de neoklassiska ekonomiska modellerna rekommenderat. Ska vi fortsätta slösa eller ta vårt ansvar för framtiden?

Jag har stora problem att acceptera när forskning som finansieras av näringslivet eller intresseorganisationer ska få vara grund för Sveriges energipolitik. Legitimiteten och objektiviteten i sådan politik måste anses vara mer eller mindre noll. När Energimyndigheten startades 2008 stod en myndighet utan experter samt annan personal och vart rekryterades dessa ifrån? Jo, från främst vindindustrin och det gör att Energimyndigheten från start arbetat utifrån ett industriintresse, inte ett samhällsintresse. Därför kan Energimyndigheten i själva verket betraktas som en lobbygrupp för de förnybara, och främst då vindkraft, energiernas utbyggnad, inte en myndighet i samhällets tjänst. Energimyndigheten är frikostiga med forskaranslag till forskning kring vindkraftens införande i Sverige och i den syltburken har forskarna på KTH sina fingrar.

Vi i Sverige kunde vara ett föregångsland genom att visa omvärlden att det går att minska energiförbrukningen, med hälften, utan att välfärden blir lidande. Men vi gör det inte genom att göra vindkraft till ett nationellt industriintresse. Det vore bara dumt, en miljömässig katastrof och helt enkelt bakåtsträvande.

Efter Aktuellts debatt mellan Henrik från FSL och Svante SNF så var jag inblandad ett långt meningsutbyte mellan motståndare till den storskaliga vindkraften och de som tycker det är rätt politik. För det handlar om poltik. Våra politiker har satsat i stort sett alla resurser på det "tredje benet", det är i stort sett hela vår klimatåtgärd. Vårt bidrag i kampen mot växthuseffekten.

Att påstå att elmarknaden är avreglerad är fel, den är behäftad med mängder av politiska styrmedel både nationellt och intenationellt, ofta i form av skatter eller subventioner. Elcertifikatsssystemet är ett sådant styrmedel som tillsammans med politiska mål ska föra landet i en viss riktning. När det "tredje benet" lanserades så var det för att ställa om Sverige från fossil energi till förnybar. Energimyndighetens starstades för att främst främja utbyggnaden av den förnybara elproduktionen. Målet angavs till ungefär 30 TWh ny förnybar energiproduktion kommande 20-års period. Men samtidigt fick vindkraft en egen gräddfil, med i stort sett samma mål (30TWh) som hela det "tredje benet" och under samma tidsperiod. Det finns ingen logik i Alliansens politik i energisektorn. Svensk elproduktion som varit utsläppsfri över 25 år nu behöver inte byggas ut och vi använder inte fossil energi för elproduktion, annat än i nödfall.

Elcertifikatsssystemet är ur ett klimatperspektiv meningslöst. Svensk elproduktion, de 3% av elproduktionen som är fossil, står för 5% av Sveriges koldioxidutsläpp. Det är detta våra klimatkämpar vill lägga hela Sveriges klimatresurser på då de försvarar den storskaliga vindkraften. Bygger vi vindkraft så kanske de kan dölja de 95% av utsläppen våra politiker inte satsar något alls på. Sedan Greenpeace, vid tiden för Tjernobylkatastrofen, behövde en annan propagandasymbol än Isbjörnar så valet föll på Vindkraft och sedan dess är det miljövännernas rondellhund. Jag har inget mot vindkraft som energislag, men vindkraft är bara ett av många energislag och den är dyr. Vindkraft har sina miljöproblem, det har all elproduktion, och de måste vägas mot vilka miljövinster en utbyggnad kan ge. Bara subventionerna till elcertifikatssystemet, från våra elräkningar, kommer uppgå till minst ett par hundra miljarder de kommande 15 åren och elnätsutbyggnaden minst 60 miljarder nästa decennium.

Mindre än 5 TWh, total produktion 170 TWh, av Sveriges el produceras med fossila energikällor och för att bli av med dessa så vill vindkraftsvännerna bygga ny elproduktion för hundratals miljarder. Jag anser att vi kan åstadkomma massor om vi, istället för meningslös storskalig vindkraft, satsade alla pengar i elcertifikatssystemet på Negawatt eller om man så vill energibesparing och energieffektivisering. I länder som Tyskland, Danmark och Spanien är el en plånboksfråga i dagsläget. Ser vi på deras elpriser, ca. 2.60 per kWh, så är orsaken till att deras elpriser är högre än våra p.g.a kostnaden för subventioner till den "gröna" energiutbyggnaden. Vad är kostnaden för att spara in de 5 TWh el som produceras med fossil kraft i Sverige? Ska vi i Sverige också göra el till en större plånboksfråga än den redan är?

Det finns flera aspekter kring vindkraftsutbyggnaden som gör mig lite konfunderad. Jag menar att om vi i klimatpaniken väljer att bortse från att vi faktiskt bor på en planet med begränsade resurser, en jord att leva på, så kan vi skapa en miljökatastrof i vår iver att begränsa våra klimatutsläpp. Vi måste inte bara göra något i klimatfrågan, vi måste samtidigt göra rätt om det ska få någon effekt samtidigt som vi värnar om miljön. Jag har svårt att se hur storskalig vindkraft, ur ett miljöperspektiv, kan få plats i Sveriges arbete med att sänka svenska kodioxidutsläpp. Den lokala miljöpåverkan har fått stora delar av landsbygdsbefolkningen på krigsstigen. I varenda lokalblaska landet runt finns kritiska insändare att läsa. Tillräckligt många som drabbats vittnar om konsekvenserna av vindkraft i deras närhet, det får folk att reagera på hot om vindindustri i deras närhet. Vi kan lögnerna om buller, att värdena inte sänks på våra fastigheter och att vindkraft är "grön energi". Vi kan lögnerna, men tror inte på dem.

Jag såg på nyheterna igår och där visades en tynande landsbygd. Det talas om utflyttning, nedlagda affärer, skolor, vårdinrättningar och bensinstationer m.m. Vi hör om dålig telefontäckning, dåligt internet och nedläggning av offentlig service. Bönder går under och folk flyttar till stan. Men det är bara en del av sanningen. Jag ser i landsbygdsbefolkningen entreprenörer, innovatörer och nytänkare. Många är nyutflyttade stadsbor, andra återvändare, med jobb i stan och ofta med en sidoverksamhet hemma. Det finns en kreativitet jag sällan såg då jag bodde i Malmö. Sveriges politiker verkar inte förstå det och därför är deras landsbygdspolitik inte utvecklande utan snarare hämmande.

Decentralisera elproduktionen, gör befolkningen oberoende av elnät för att få energi i sina bostäder. Infrastrukturvinsterna skulle bli enorma vi skulle slippa stora delar av de problem vi sett efter stormar, senast stormen Simone. Energieffektivisera industrin, enligt en rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin är det möjligt att halvera deras energiförbrukning till år 2050. Kontentan av det jag påstår är att vi inte ska slösa resurser på att bygga mer elproduktion, vi har redan ett stort produktionsöverskott, utan fokusera oss på att lära oss att leva med mindre energiåtgång. Negawatt är den enda "gröna energin"!

Jag är besviken på främst MP, V och C för att de svikit landsbygden. Jag tror att de vill väl, men jag ser inte vi får gehör hos dem som säger sig stå på vår sida. Verkligheten för landsbygden ser vi nästan dagligen på nyheterna och jag undrar hur framtiden för oss ser ut? Vi är utlämnade till en avreglerad och globaliserad marknad där reglerna motverkar vår utveckling. Vi på landsbygden dukar under i den marknadsmässiga modell Sverige, och världen, tagit för självklar. De marknadskrafter som verkar för att utveckla landsbygden är försumbara jämfört med de som vill utnyttja landsbygden. Våra politiker måste ta sitt ansvar, de har fått vårt förtroende i allmänna val och de är skyldiga att värna demokratin. Om landsbygden ska kunna utvecklas så måste våra politiker använda sig av de verktyg de har att tillgå, reglering och skatter. Är de inte beredda till det så förstår jag inte var deras plats i samhället är?

Efter att ha sett debatten mellan Henrik Wachtmeister från FSL och Svante Axelsson från SNF så blev jag tvungen att reagera på en sak. Svante refererar till prof. Lennart Söder vid KTH, lite i förbigående, och all hans argumentation bygger på Lennarts profetiska budskap. Lennart Söder är regeringens enmansutredare för införandet av förnybar energi i Sveriges energisystem. Min reaktion blir då att gå till källan.

I detta fall Lennart Söder! Vem är han, vad är hans bakgrund och hur ser hans motiv ut? En enkel sökning på Google ger följande resultat: https://www.kth.se/profile/lsod/. Lennart Söder är professor vid Elektriska Energisystem på KTH. Men mer intressant är att han är kursansvarig, lärare och examinator för kurser i vindkraftssystem på KTH. Lennarts Söder hävdar att det går att ersätta Sveriges kärnkraft till stora delar med vindkraft utan en utbyggnad av vattenkraften.

Jag hävdar, med tanke på Lennart Söders bakgrund, att det utlåtandet mer ska betraktas som en partsinlaga av en professor som är i en uppenbar jävssituation. Om Kungliga Vetenskapsakademins energiutskotts tretton ledamöter säger att Lennart Söder har fel i sin analys av vindkraftens plats i Sveriges elproduktion, så måste man beakta bägge åsikters trovärdighet.

Då undrar jag. Kan någon människa undgå att förstå vilken farlig väg det är att gå då man utan eftertanke tillskriver någon en status de inte förtjänar. Vilken tyngd har egentligen Lennarts åsikter, är de inte färgade av hans egen forskning? Ur ett vetenskapligt perspektiv borde sådant inte existera, att en ensam forskare kan läxa upp en hel Vetenskapsakademis utskott. Jag hävdar åter att vindkraftsutbyggnaden beror på ett intellektuellt haveri som borde stoppas nu!

Under de år som jag debatterat vindkraft så har jag ofta fått frågan vad vi ska göra då, om inte vindkraft är bra? Jag menar att vi kan få mer för de pengar vi idag investerar i framtiden om vi skrotar det "tredje benet", som inte är en hållbar väg att gå. Det "tredje benet" är bara ett sätt att sätta sprätt på pengar, omfördela dem, och vinnarna är riskkapitalister medan folket betalar priset för korkad politik. Jag har egentligen inget problem med vindkraft. Det jag har problem med är att reglerna kring vindkraftsetableringar som är alldeles för industritillvända, det inte går att leva med vindkraft med de reglerna, och att vi ska subventionera den. Jag ser även ett problem med kommande vattenkraftsutbyggnad för att klara reglerkraftsbehovet, snart en realitet i Sverige. Men nu vill jag istället beskriva ett alternativ till dagens energipolitik, och främst då det meningslösa "tredje benet".

Ser vi på elproduktionen och siffrorna kring den så kan vi förenklat säga att industrin använder 50%, bostadssektorn 25% och sevicesektorn resterande 25% av elen vi förbrukar i landet. Vi förbrukar ungefär 150 TWh el i Sverige per år, förbrukningen har varit konstant sedan 1980-talet, och år 2012 producerade vi ett överskott på 20 TWh, total elproduktion var ca. 170 TWh det året. Ungefär hälften av elen vi förbrukade producerades av vattenkraft och andra hälften av kärnkraft, vår äldsta elproduktion. Den nybyggda elproduktionen har bara bidragit med en ökad elexport så här långt. Jag är ingen förespråkare av dagens kärnkraft men samtidigt realist, idag har vi inte råd att stänga kärnkraften. Hur ska vi göra det möjligt? Här följer ett förslag som tar fokus på hållbarhet, en säkrare infrastruktur och något som gynnar befolkningen i första hand.

Vi elkonsumenter betalar till elcertifikatssystemet varje gång vi betalar en elräkning. Nu gäller inte det alla elkonsumenter, industrin är undantagen vilket måste ändras, utan framförallt vanligt folk. Sammanlagt blir det åtskilliga miljarder årligen. Om vi istället för att koncentrera oss på att bygga nytt, stort och dyrt bestämde oss för att spara så skulle vi komma oerhört mycket längre, för samma pengar. Det finns inget grönt eller hållbart i att bygga i onödan, därför vill jag ta fasta på några saker jag läst.

Jag stötte på en rapport, för en tid sedan, där en projektgrupp vid Kungliga Ingenjörs Vetenskapsakademin hävdar att industrin ska kunna halvera sin energiförbrukning till år 2050 (http://www.iva.se/press/Aktuellt/Maria-Suner-Fleming-Fullt-mojligt-gora-mer-med-mindre-energi/). Det är svindlande mycket då industrin är en minst sagt stor energislukare. Om vi antar att industrin kan halvera sin elförbrukning så skulle det innebära ungefär 37 TWh per år i minskat elbehov. Med hjälp av pengar ur elcertifikatssystemet skulle massor av projekt för att underlätta en sådan process kunna startas och olika stöd delas ut olika företag.

Om målet var att bostäder som byggs efter år 2050, som byggstandard, var nollenergihus med system för återvinning av hushållsavfall och avloppsvatten, hus som det redan idag finns exempel på, så är mycket vunnet. Anledningen att jag väljer nollenergihus är att de blir självförsörjande enheter som inte kräver elnäts eller avloppsnäts anslutningar. På sikt vore det mycket mer hållbart och billigt för landets att slippa bygga samt underhålla enorma infrastrukturnät, som avloppssystem och elnät. Med hjälp av elcertifikatspengar skulle vi kunna subventionera hushållsproduktion av el och annan form av energieffektivisering av dagens bostadsbestånd. Det finns flera fördelar i att blanda in befolkningen i den här utvecklingen. Framförallt blir vi mer medvetna om vår energisituation och därmed smartare i vår energianvändning. Men i förlängningen kan vi kanske också halvera vår elförbrukning till år 2050, vilket skulle innebära ca. 19 TWh i årligt minskat elbehov.

Jag har inte sett någon information på mål för energieffektiviserng av servicesektron, men det borde finnas visst utrymme för energibesparing även i denna sektor. Hur mycket är frågan, som jag inte funnit svar på, och jag bryr mig inte om att uppskatta någon besparing alls för denna sektor.

Bara de minskningar i elbehov och det elöverskott vi idag har räcker för att stänga all svensk kärnkraft till år 2050. Kärnkraften producerar 60-70 TWh per år och de besparingar vi gjort, 56 TWh, tillsammans med en överproduktion, 20 TWh, innebär att vi går plus med mellan 10-16 TWh årligen, utan att bygga enorma vindkrafts eller solkraftsparker. Det finns inget grönt med att bygga storskalig vindkraft eller solkraft i Sverige, det är resursslöseri och miljöförstöring.

Nu till en kontroversiell fråga, dagens kärnkraft. Jag är ingen vän av vår kärnkraft, den är en dålig teknisk lösning, som är både ineffektiv och farlig på många sätt. I princip talar vi om en tryckvattenkokare där värmekällan är Uran som vill gå bärsärk om vi inte har kontroll på siytuationen och därför producerar mängder med värme. Vi måste hela tiden hålla ett öga på kärnbränslet, det måste kylas så att det inte smälter. Det höga trycket kärnkraftverken jobbar med gör att risken för radioaktiva gasläckor är en konstant risk i verksamheten. Två tredjedelar av energin som produceras i en kärnreaktor går förlorad i form av kylvatten och bara mellan 1-3% av energin i uranet används, resten ska lagras i 100.000 år. Ser vi på vår historia så hade vår ras inte ens lämnat Afrika för hundratusen år sedan och nu tänker vi lagra kärnavfall genom bl.a. en istid. Uranet som används är ungefär lika ovanligt som guld eller platina, och lika dyrt. Egentligen är denna kärnkraft ett vansinne, vilket Alvin Weinberg, uppfinnaren av denna typ av reaktorer (PWR) också tyckte.

Weinberg blev chef vid Oak Ridge National Labs, en av två testanläggningar för kärnkraft i USA på 50-talet. Han hade en ny idé men ingen ville ge honom finansiering innan USA:s flygvapen sköt till pengar. De ville nämligen ha ett kärnkraftsdrivet flygplan, vilket känns sådär. Men Weinberg hade en annorlunda idé, som han kallade för Liguide Flouride Thorium Reactor (LFTR). Alla risker med hans tidigare konstruktion var eliminerade, inga människor behöver övervaka säkerhetssystemen som är passiva, 98% av energin i bränslet utnyttjas, allt sker under normalt atmosfäriskt tryck, härdsmälta är omöjligt då det är den naturliga formen och lagringstiden för avfallet kortas från 100.000 år till 300 år.

 

Torium är till skillnad från Uran ett vanligt förekommande ämne på vår planet. En LFTR kan även förbränna vårt uttjänta kärnavfall, kärnvapenplutonium och andra obehagligheter. Se dokumentären jag länkar så får ni mer kunskap än jag kan ge här, http://www.youtube.com/watch?v=OVCx5kZhLHo. För snart 50 år, 1964, sedan startades världens första LFTR och den kördes utan problem i fem år. Men under upprustningseran var den inte intressant då en sådan reaktor inte lämnar från sig material som kan användas i atombomber, den förbränner energin istället. Energidensiteten i en oljetunna med Torium motsvarar ca. 1 miljon fat olja. Men ett fossilt kraftverk använder bara 30% av energin i bränslet, resten försvinner i förluster, medan en LFTR använder 98% av energin. Alltså motsvarar 1 oljefat Torium ungefär 3 miljoner fat olja i t.ex. elproduktion

Om vi vet ett förhållandevis säkert sätt att återvinna vårt kärnbränsle, så att det blir mer eller mindre ofarligt, så det blir 1/100 så mycket avfall kvar och får en förkortad lagringstid på 300 år istället för 100.000 år. Är vi då inte skyldiga kommande generationer att använda den tekniken? Att det samtidigt innebär att vi har energi för 500 år utan att ett gram bränsle behöver brytas, då vi har det på lager, är ännu ett skäl för att välja LFTR. Jag ser en möjlighet att med återvinning av vårt kärnbränsle i LFTR kunna återställa våra älvar, stänga vattenkraften. Det vore en sann "grön" åtgärd. Detta är bara ett förslag och mycket kan diskuteras, men jag tror mer på min idé än ett andefattigt "tredje ben".

Jag vill försöka sätta punkt för mitt eviga skrivande om en enda fråga, vindkraft! Det var på grund av vindkraftsfrågan jag började skriva, men inte något jag tackar den för. Helst hade jag sluppit att engagera mig i den här frågan, men när man ställs inför vindkraftshotet får man inget val. Många mår dåligt av alla vindplaner som smids i deras närhet och känner sig överkörda. Jag har genom åren skrivit drösvis med insändare och i våras orkade jag inte mer, det var inte kul längre. Men så i sommar kom ett nödrop på FB från en härlig människa, Malin, som var helt förstörd av oro för Högestad Gods, familjen Piper, planer för vindkraft utanför hennes sovrumsfönster. I ett sista krafttag så skrev jag ett brev till familjen Piper där jag sammanfattar en del av det jag kommit fram till i min granskning av vindkraften. Brevet skrevs på några få dagar i sommras, vilket jag hoppas kan ursäkta en del malörer i språkbruket. Texten jag infogat nedanför är en reviderad version av brevet men innehållsmässigt det samma. Brevet är långt och innehåller massor av länkar och är kanske det sista jag skriver om vindkraft:

 

 

Efter sex års kamp för en debatt om vindkraftsutbyggnaden så undrar jag om vi bor i en demokrati. I en demokrati måste medborgare kunna väcka debatt om frågor som påverkar deras liv. Det har aldrig förekommit någon debatt om vindkraft är bra för Kristianstads kommun eller ej. Det märks!! Hela tiden möts man av påståendet att vindkraft är grön energi. Vad är grön energi? Finns det blå eller röd? Ärligt talat så måste en debatt på riksnivå till, det är då argument för och emot stöts och blöts. Då ökar kunskapen i frågan hos svenska folket. När Kungliga Vetenskapsakademins energiutskotts 13 ledamöter kallat vindkraftsutbyggnaden i Sverige för meningslös och obegriplig, gång efter annan, så borde det innebära någon form av debatt i ämnet. Inte tystnad eller små insändare i obskyra blaskor som vanligt folk inte läser, utan öppen debatt i riksdag, med oberoende forskare och granskande journalistik. Storbritanniens politik kring vindkraftsutbyggnaden fälldes av FN för brott mot Aarhuskonventionens 7:e artikel. (http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/exclusive-un-ruling-puts-future-of-uk-wind-farms-in-jeopardy-8786831.html ) Enligt FN har de brittiska medborgarnas demokratiska rättigheter åsidosatts i politikernas iver att bygga ut vindkraften. Jag hävdar att även Kristianstads kommun bryter mot Aarhuskonventionens 7:e artikel, då kommunens vindbruksplan innehåller falska påståenden, är ett undermåligt styrdokument utan folkligt stöd  och är helt utan vetenskaplig förankring.

Landsbygden slits itu av vindkraftsfrågan. Landsbygden är viktigare än att bara avfärdas med "grön energi" och förbaskat mycket mer komplicerad än vad vindindustrins pamflettpropaganda ger sken av. Föreningen Svenskt Landskapsskydd har idag över 40000 medlemmar, ett större medlemsantal än Sveriges näst största parti. FSL har, som många andra, i åratal kämpat för att riksmedia ska granska, riksdagen ska debattera och forskare ska utreda vindkraftsutbyggnaden i Sverige. Inget har hänt!! Om det inte går att ens få en debatt om en infrastruktursatsning på många hundra miljarder, baserad på bidrag från svenska folket, så bor vi inte i en demokrati utan är toppstyrda

I en öppen debatt på riksplan så skulle vindkraften snart vara ett minne blott, när kunskapen ökar och sanningen blir tydlig. Om inte kostnaderna, klimatvinster, miljöpåverkan, hälsorisker och värdeminskning av fastigheter mm redovisas för svenska folket så är demokratin satt ur spel. Nu säger okunniga bara att vindkraft är "grön energi" och tror att de vunnit diskussionen, när de i själva verket inte tar sitt ansvar som boende i en demokrati. Att bo i en demokrati innebär en massa fri och rättigheter, men en väldigt viktig skyldighet, att hålla sig kunnig nog för att demokratin skall bevaras. Att inte vara valboskap vart fjärde år och nöja sig med det, utan delta i demokratin. 

Idag finns ingen ursäkt, vill man skapa sig en uppfattning i en fråga så är information några knapptryckningar bort. Demokrati får inte tas för givet för då vinner odemokratiska krafter mark, det har hänt flera gånger i historien, Det är kanske något att lära av istället för att upprepa. För mig är vindkraftsfrågan bara ett tecken på att demokratin glider oss ur händerna. Det finnas många fler i FRA, IPRED mm som kan bli fina verktyg för att kontrollera folket. Men framförallt är det folket som är grundstenen för en demokrati, utan oss finns den inte men då krävs det att vi är delaktiga mer än vid valurnorna. Våra politiker har ett ansvar att värna demokratin genom att hålla befolkningen informerade nog att kunna ta ställning i olika frågor. Utan oss, ingen demokrati!

Det finns inget "grönt" sätt att producera elenergi på, alla energislag påverkar miljön på något sätt. Är det så farligt att ta reda på fakta om vindkraften och se på dess för samt nackdelar, är miljövänner så rädda att förlora sin ikon att de hellre förblir okunniga? Jag vet inte och förstår inte, men jag vet att det är ytterligare ett slag mot landsbygdsbefolkningen.

 

Hur kommer det sig att en privatperson under fem år läser allt han kan komma över om energi och klimatpolitik? Jag kanske är konstig, men jag tycker det är intressant. När jag läste vid Lunds Universitet (1992-1998), Geografiska institutionen i sju terminer bl.a, var klimatfrågan på högsta mode och med den så blir energifrågen en naturlig del i ämnet. Växthuseffekten, koldioxidutsläppen, smältande isar, höjd havsvattennivå och mycket annat var på agendan redan då, i vår värld. Forskarna ger våra utsläpp av klimatgaser skulden för växthuseffekten. Det råder ingen tvekan om att koldioxid är en växthusgas. Om vi då ändrar den atmosfäriska sammansättningen av olika gaser så den mer liknar sammansättningen från en period med högre temperatur än idag, så kan man säga att vi ”terraformar” jorden till den klimatsituation som rådde då dagens fossila bränsle var levande växter. Dessa utsläpp förändrar människans förutsättningar för överlevnad i en högre takt än vad våra samhällen klarar hantera. Det är inte den högre halten koldioxid som dödar utan konsekvenserna av den. Det viktigt att komma ihåg att klimat bara är en aspekt på miljöfrågan. Samtidigt som vi spyr ut klimatpåverkande gaser, stoft och andra obeskrivligt giftiga ämnen i vår atmosfär så förgiftar vi vårt dricksvatten, våra sjöar, hav, floder och odlingsmarken. Plaster, läkemedel, dioxiner, flamskyddsmedel o.s.v., allt möjligt sprids i vår natur. Miljöfrågan är mycket större än bara en klimatfråga. Förgiftar vi vår mat, vårt dricksvatten och vår luft så får vi nog räkna med än större konsekvenser än från ett förändrat klimat.

 

Jag vill bo på landet!

I dimman på nyårsnatten 2000, bakom gamla skolan i Osbyholm, mötte jag min trogna katt Zeta, då en liten grå ulltuss. Hon tog mig med på en promenad i den tysta natten längs den porlande ån och de kommande fem år spred hon mycket glädje i mitt hem. Den promenaden väckte en längtan efter den miljö jag växte upp i, jag är ingen stadsbo, jag vill bo på landet. Jag har valt att flytta från Möllevångstorget, efter femton år, för att bosätta mig, med min familj, på en plats där skolor läggs ner, kollektivtrafik är ett skällsord och fiberkabel en dröm. Vad jag menar är att vi flyttade ut på landet, upp till lugnet och naturen på Linderödsåsen. Jag kommer norrifrån och min syn på avstånd är lite annorlunda än skåningars. För mig så känns det som om det ligger ett hus bakom varje buske, någon glesbygd kan vi inte tala om snarare en välbefolkad landsbygd.

 

När jag hösten 2008 stod i lanthandeln så hamnade jag mitt i en het diskussion mellan några grannar. Jag märkte att det var mycket känslor och ganska hätskt mellan dem. Det kändes obehagligt, men jag ”höll mig på min kant” och uppfattade bara ”vindkraftverk och 150 meter höga”. Jag förstod inte riktigt varför vindkraft rörde upp dessa känslor, själv trodde jag de kunde bidra med en lösning på klimatutsläppen. Dagen efter knackade det på dörren och två personer ville att vi skulle skriva på en protestlista mot vindkraft på Linderödsåsen. Vår by skulle enligt planerna omringas av 65 stycken 150 meter höga vindkraftverk. Efter att ha skrivit på, för det lät inte rätt i mina öron, beslöt jag mig att titta lite närmare på svensk energiproduktion/förbrukning i allmänhet och vindkraft i synnerhet. Sedan dess är detta min hobby, det jag gör när jag som familjefar får tid över. Många tycker energifrågan känns komplicerad och att språket är svårt att förstå. Kanske det, fast egentligen är det bara enkel matte och lite logik som krävs.

 

Nu är det specifikt utbyggnaden av den storskaliga vindkraften som är måltavla för min granskning. Det är ofta som debatten handlar om vad man tror eller känner trots att vindkraft inte är en religion eller ideologi. Vindkraft är en industri med mätbara värden för kostnader, miljökonsekvenser, kostnadseffektivitet, koldioxidutsläpp osv. Jag tycker inte det är rättvist mot oss på landet att möta vår oro med tro och känslor för vindkraft. Det finns massor med forskning om vindkraft och för mig känns det tryggare med en utveckling byggd på forskning, istället för tro och känslor.

 

När Centerpartiet, med Maud vid rodret, inom Alliansen kohandlade fram ett ”tredje ben” i energiproduktionen, mot att bl.a ”tankeförbudsprincipen” kring kärnkraft hävdes och utfasningen av den sköts fram till år 2032-2045. Då blev Sverige plötsligt intressant för vindindustrin, nu erbjöds det kraftiga subventioner och tillsammans med ett frikostigt regelverk kring vindkraftsetablering fick branschen en rejäl rivstart. Alliansens ”tredje ben” i energiproduktionen skulle vara svaret på ”omställningen” från fossilt genererad energi till förnybar energi. Att det benet skulle ersätta kärnkraft var det inte tal om då, men är ett väldigt populärt argument i dagens debatt.  Vad gäller dagens kärnkraft så är jag fullt medveten om problemen med den, farorna med den och att Sverige för tillfället behöver den, om vi inte vill börja importera smutsig el. Sverige står inte inför valet mellan vindkraft eller kärnkraft, vilket är viktigt att komma ihåg i sammanhanget.

 

Jag sluter mig till Kungliga vetenskapsakademins energiutskotts 13 ledamöters gemensamma uttalande om storskalig vindkraft i Sverige och den vindkraftssatsning vi idag ser, att den är ”meningslös” och ”obegriplig”. Hur kan intellektuella människor ignorera vår främsta forskarakademis uttalanden? Jag påstår att vindkraftsutbyggnaden inte kan sänka svenska utsläpp av koldioxid, inte kan ersätta kärnkraften, inte är miljövänlig, är dyr och rättsosäker.

 

Vindkraft – miljövänligt eller miljökatastrof?

Efter att ha skrivit över 50 insändare och artiklar, i olika tidningar, där jag kritiserat vindkraft så har jag fått höra en massa motargument. Vinden är gratis, vi är idioter om vi inte skördar den! Vill du ha kärnkraft? Tror du inte på klimatförändringarna, vindkraft ju är grön energi? Vad har du emot miljövänlig el? Argumenten för vindkraft är många, liksom flosklerna.

Vad menas med miljövänlig? Kan ett industritorn som har en höjd på 150-205 meter, som har rörliga vingar med en längd på 45-70 m, blinkande ljus 100-140 meter över marken, ett maskinhus som vid maxeffekt ger från sig ett ljud som är jämförbart med en snöskoter, i full fart, på 100-140 meters höjd, vara miljövänligt? Den lokala miljöpåverkan är enorm hävdar jag, av personlig erfarenhet dessutom. En vinge är 45–70 meter lång, en planhalva på en fotbollsplan är 45 meter, och av plast som inte kan återanvändas. De ska transporteras genom skogen vilket kräver breda, ca 6 meter, anslutningsvägar till byggplatserna. Vid verket måste en stabil uppställningsplats anläggas för att en kran ska kunna lyfta ett 70-100 ton tungt torn 100-140 meter upp i luften. För att kunna bygga ett vindkraftverk krävs dessutom att ett rejält betongfundament på många hundra kubikmeter gjuts. Dessa fundament vet ingen om de kommer att tas bort efter rivning eftersom kostnaden blir mycket stor och tillvägagångssättet är oprövat. Elen som produceras måste sedan ledas ut på stamnätet vilket innebär nya ledningsgator i naturen.

 

Vindkraft påverkar med andra ord sin omgivning på många sätt. Därför tänker jag dela upp vindkraftens miljöproblem i den lokala påverkan och problemen med tillverkningen av vindkraftverket.

 

Lokal påverkan

Lokalt påverkar bygget självklart naturen i anslutning till etableringen. Som tidigare nämnts så ska vägar, uppställningsplatser, betongfundament och ledningsgator anläggas. Befolkningen i flera mils omkrets påverkas visuellt av vindkraftverken. Sveriges två högsta byggnader var tidigare Kaknästornet (155 m) och Turning Torso (190 meter), och om 6500 st., enligt Ingenjörsvetenskapsakademin, vindkraftverk gör dem sällskap på den höjden så kommer de bli vår vanligaste ”naturupplevelse”. Ju närmre man kommer vindkraftverken desto större blir problemen. Vissa drabbas av slagskuggor från vingarna soliga dagar, andra störs av ett blinkande ljus på en becksvart natthimmel och många störs av bullret.

 

Bullerproblematiken är nog den största skandalen i hela vindkraftscirkusen, för den drabbar oskyldiga människor och ökar ohälsan i landet. Detta exemplifierades med ett färskt exempel från vår egen kommun i en artikel (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1931990/Byborna-Nu-ar-idyllen-forstord.html ) i Kristianstadsbladet denna sommar. När byborna i Ekestad hävdar att idyllen är förstörd sedan vindkraftens etablering bekräftar vår kritik mot de bullerberäkningar som omger vindkraften. HS-Krafts ansökan, Borrestad/Tolseröd, kommer dessutom placera vindkraftsindustri i anslutning till ett område som betecknas som ”tyst” och därför ska erhålla ett större skydd mot påverkan från buller. Idag är det även känt att luftinversion och nedisning ökar bullerproblematioken för vindkraftverk. Inga hänsyn tas till olika meteorologiska omständigheter eller att åldrande maskiner bullrar mer, utan bullerberäkningarna får ske i ”best case”-scenarier där närboende får lida av konsekvenserna utan kompensation.Trots att det finns empiriska mätdata, från flera oberoende undersökningar, som visar att bullerberäkningarna vindindustrin tillåts använda är otillräckliga, så gör våra myndigheter inget för att skydda invånarna från skadligt buller från vindkraft. Problemet med buller från vindkraft är känt bland forskare. Henrik Möller (http://acoustics.aau.dk/staff/hm.html)  prof. på akustiska avdelningen vid Aalborgs Universitet har påpekat bullerproblematiken i flera år, Svenska akustiska sällskapet kritiserade bullerberäkningarna (http://www.bt.se/nyheter/berakningar-om-bullernivaer-vid-vindkraftverk-kan-vara-otillrackliga(3187871).gm) vid förra årets, 2012, årsmöte och Ljud och Miljöcentrums, vid Lunds Universitet, rapport ”Buller i blåsväder” kritiserar även dom bullerberäkningarna. I Danmark har nu hälsoministern startat en utredning, efter många års kritik, som skall dokumentera hälsoeffekterna från den storskaliga vindkraftens buller på befolkningen. Listan kan bli lång men mest graverande är att vindindustrin vetat om vindkraftens stora problem med lågfrekventa jud och mörkat den kunskapen sedan 1987. Redan 1987 lät alltså vindindustrin forskare på deras uppdrag kontrollera bullerproblemen, att lågfrekventa ljud från vindkraft är ett stort problem för boende blev slutsatsen i den rapporten (http://blogs.telegraph.co.uk/news/jamesdelingpole/100227983/wind-turbines-are-a-human-health-hazard-the-smoking-gun/, https://www.wind-watch.org/documents/proposed-metric-for-assessing-the-potential-of-community-annoyance-from-wind-turbine-low-frequency-noise-emissions). Den senaste tiden har även svenska läkare uppmärksammat och bekräftat, något forskningen hävdat länge, vindkraftens hälsorisker i flera läkartidskrifter (http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2013/08/Infraljud-fran-vindkraftverk---en-halsorisk/#.UgH11Ln1VPw.facebook, http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2013/08/Infraljud-fran-vindkraftverk---en-halsorisk/) och nu kräver situationen att politiker erkänner detta problem som verkligt. Räcker inte detta så kan vi alltid fråga drabbade i Ekestad i Kristianstads kommun (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1931990/Byborna-Nu-ar-idyllen-forstord.html) och i Hishult i Halland (http://www.nsk.se/article/20090615/NYHETER/564369097) om vad de tycker om vindkraft idag!

 

Andra problem, med visserligen färre men än mer hårt drabbade människor, är slagskuggor från vindkraftsvingarna och nattliga störningar av de blinkande röda varningsljusen på vindkraftverken. Dessa måste i ärlighetens namn ersättas för sitt lidande, det är politikernas ansvar att de drabbats av en invasiv industri som vindkraft så nära sina bostäder.

 

I Skåne, vårt perspektiv, är det extra problematiskt då skåningarna spreds ut över landsbygden på grund av enskiftesreformerna, Rutger Macklean – mannen som styckade de skånska byarna, vid sekelskiftet 1700-1800 talet. Vi bor bakom varje buske, vilket gör att fler blir drabbade i Skåne, än på flesta andra håll, då vindkraftsindustrin breder ut sig. När människors livsverk, deras verksamheter och deras livsglädje hotas av att industrier vill tränga sig på, så reagerar vi med oro, ilska och ibland hat. Det får man förstå innan man börjar planera för vindkraft i Skåne och på andra platser. Vindkraften väcker ont blod på landsbygden, därför måste respektavstånden mellan människor och vindkraftverk ökas. Idag är det helt okej med svenska myndigheter att placera ett 150 meter högt 2MW-vindkraftverk 500 meter från och ett 205 meter högt 3,5 MW-vindkraftverk 700 meter från bostäder. Detta är skandal och för att vi i Sverige ska få behålla någon och kunna bo nära natur så måste respektavstånden ökas till 2500-3000 meter. För jag undrar vilka är viktigast för landsbygden, vi människor som bor här eller vindkraften?

 

Ännu har jag inte nämnt det faktum att vindkraftverk dödar fåglar och fladdermöss.
Det är något som oroar Svenska ornitologiska föreningen, fladdermusvänner och oss som bor på landet, vi älskar vår natur och vindkraft är till skillnad från fåglar inte ett naturligt inslag i vår livsmiljö. Att kalla vindkraft för miljövänlig vore en skam när människor blir sjuka av att ha dem som granne. Vindkraft är en industri, som vilken annan industri, och den är miljöfarlig. På grund av sin storlek påverkar den ett mycket stort område kring etableringen och att den är en ineffektiv elproducent gör att många produktionsplatser behövs, därför är vindkraft det största miljöhotet på många decennier i Sverige.

 

Tillverkningens miljöpåverkan

Vinden är gratis! Ursäkta, men tillverkningen av vindkraftverk är både dyr och smutsig! Vinden må vara gratis, men att skörda vind som el kostar skjortan. Tror människor att vindkraftverk är billiga så har de fel, minst 30-35 miljoner per vindkraftverk kostar dem att bygga. Att tillverka vindkraftverk har också en rejäl miljökostnad. Plastvingarna, 45-70 meter långa, har jag nämnt tidigaret, det finns idag inget bra sätt att återvinna vingarna som väger 15-20 ton stycket. Det blir bra många ton plastskrot kvar när tusentals vindkraftverk ska skrotas med andra ord. Ännu värre är det om vi tittar på brytningen av sällsynta jordartsmetaller i Baoto, Kina, och ser den enorma miljöförstöring som den för med sig. Vindkraften kommer att förorsaka lika mycket miljöförstöring, om 30 TWh vindkraft byggs, som 40 års uranbrytning till våra kärnkraftverk gjort, enligt svenska forskare (http://www.newsmill.se/node/34649). Svt:s Uppdrag granskning uppmärksammade den smutsiga hanteringen av sällsynta jordartsmetaller i ett program tidigare i år, http://www.svt.se/dokument-utifran/kampen-om-de-sallsynta-metallerna. Vid tillverkningen och byggnation av vindkraft så frigörs koldioxid. Det går att räkna alla utsläpp ett energislag ger från sig och sedan koppla det till elproduktionen. I Vattenfalls livscykelanalys släppte vindkraft ut ca 15 gram koldioxid/kWh, vattenkraft ca 9 g koldioxid/kWh och kärnkraft ca 5 g.

 

Med detta vill jag säga att vindkraft inte är en grön energi och absolut aldrig får kallas för miljövänlig. Vindkraft är i själva verket minst lika smutsigt som något annat alternativ. Lägger vi nu till den sociala katastrofen som drabbar områden som hotas av vindkraft, så är vindkraft den mest miljöförstörande verksamhet vi släppt in i Sverige. Vindkraften vänder vänner och grannar mot varandra, sår split i bygder och dödar allt framtidshopp för befolkningen.

 

Vindkraft - en miljardsvindel?

Jag anser att den svenska vindkraftsutbyggnaden endast avser att och bara kan öka den svenska elexporten. Om det jag säger stämmer så innebär det att vi svenska elkonsumenter, enligt Ingenjörsvetenskapsakademin och Timbro, ska subventionera vindkraften med ca 200 miljarder och bygga ut elnätet för 70 miljarder (enligt Svenska Kraftnät), många mil ledningsgator blir det, bara under de kommande 20 åren. I Svenska Kraftnäts investeringsplan för åren 2014-2016 står att läsa om hur kostnaderna för anslutning av vindkraft till elnätet rusar i höjden. Hur många mil ledningsgator det ska bli vet ingen. I dag ligger ansökningar för anslutning till elnätet på en nivå som om all den skulle innebära 140% av dagens elproduktion, 210 TWh vindkraft eller mellan 45000 – 50000 stycken vindkraftverk. Jag frågar mig om politiker verkligen tror att vindkraftverk kommer att byggas en gång till och på samma plats om 20 år då de gamla skrotas. Ska vi bygga nya ledningsgator nästa gång också, hur mycket natur ska skövlas vart 20 år? För att producera el som ska exporteras av privata elbolag till Europa, el producerad av det mest samhällshämmande energislaget av alla, vindkraft.  Ska vi elkonsumenter betala för att ca 6500 monstervindkraftverk och många mil ledningsgator för 70 miljarder ska anläggas i Sveriges natur och det utan att svenska folket har något behov av elen eller får del av inkomsterna, utan att våra koldioxidutsläpp minskas och utan att kärnkraften ersätts? Är det rimligt att industrialisera Sveriges landsbygd för att berika vindkraftsbolag, elbolag och markägare, på befolkningens bekostnad? 

 

Jag anser att vindkraften hamnat på en oförtjänt piedestal jämfört med andra kraftslag. Att kalla vindkraften för grön eller miljövänlig är ett tecken på den intellektuella härdsmälta som omger frågan. Vi är många väldigt utbildade människor i Sverige och därför har jag hopp, vi bor ju ändå i ett sekulariserat land med aktning för vetenskap. Vindkraft handlar inte om tro, känslor, förhoppningar eller ideologi, utan är ett energislag som liksom alla andra har sina för och nackdelar. Det går att objektivt kontrollera om storskalig vindkraft är bra för Sverige eller inte.

 

Obegriplig logik

Min första handling då jag började studera vindkraftsfrågan var att gå in på Energimyndighetens hemsida( www.energimyndigheten.se) där finns massor av fakta om Sveriges olika energisektorer. Alla kan göra det samma och är välkomna att kontrollera det jag skriver nedan mot Energimyndighetens data. Energimyndigheten existens bygger på att den ska ”j(l)obba” för de förnyelsebara energikällornas, vind, sol och vågor, utbyggnad. När Energimyndigheten startades 1 januari 2008 så fanns det en myndighet utan expertis, för att lösa det problemet vände man sig till industrin i den ”gröna” sektorn eller de skolor de sponsrar och rekryterade expertis där. Det har inneburit att regelverket för den ”gröna” energins framväxt är baserad på industriintresse snarare än samhällsintresse, vilket redan orsakar skada för Sverige. Men fakta är fakta, och Energimyndighetens fakta visar att vindkraften är onödig för Sveriges elförsörjning, bara ökar vår elexport. Nu vill jag påminna alla om det sk ”tredje benet” i svensk energiproduktion. Syftet med det ”tredje benet” var att ställa om vårt samhälle från fossil energi till förnyelsebar energi, minska vårt behov av kol, olja och naturgas. Inte, som många tycks tro, att den skulle ersätta vår kärnkraft.

 

I Sverige har vi sedan mitten av 1980-talet haft en i princip konstant elförbrukning enligt SCB:s statistik (http://www.scb.se/statistik/EN/EN0105/2009A02/EN0105_2009A02_SM_EN11SM1101.pdf). I Energimyndighetens egen långsiktssprognos från 2012 (http://www.energimyndigheten.se/Global/Statistik/Prognoser/L%C3%A5ngsiktsprognos%202012.pdf) så skall den minska med 1 TWh till år 2030. ”Den totala energianvändningen i sektorn kommer enligt prognosen att minska från 150 TWh 2007 till 142 TWh år 2020 och 133 TWh 2030. Detta trots att lokal- och bostadsytorna antas öka under perioden” (enligt Energimyndigheten). Trots en befolkningsökning, allt fler elektriska apparater och en förväntad elbilsflotta så förväntas vi svenskar minska vårt elbehov i framtiden. Vår elproduktion har sedan 1970-talet nettoexporterat el till våra grannländer vilket innebär att vår elproduktion historiskt varit större än elförbrukningen. Ifjol, 2012, exporterade vi över 20 TWh el och vindkraften bidrog med tredjedel av elexporten. Utbyggnad av vindkraft innebär därför inget annat än en ökad elexport, enkel logik.

 

Sedan Sveriges kärnkraft var färdigutbyggd så har svensk elproduktion varit utsläppsfri. Kärnkraften har sedan 1980-talet producerat hälften av Sveriges el och vattenkraften den andra hälften. En omställning från fossil kraft är därför omöjlig i elsektorn. De sektorer som släpper ut koldioxid i Sverige är transportsektorn, industrisektorn och jordbrukssektorn, inte elsektorn. Vi som ska betala ”omställningen” via elräkningen orsakar inga utsläpp att tala om i bostads och servicesektorn (http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Energi/Energibalans-i-Sverige/Anvandning-av-fossila-branslen/). För att minska svenska utsläpp måste ni byta taktik och angripa problemen, inte försöka dölja dem bakom det ”tredje benet”. Det är kränkande mot de som drabbas av vindkraftens framfart.

 

Det finns de som hävdar att vindkraften nu är redo att ersätta kärnkraften. Förra året producerades motsvarande mängd el som en av våra tio kärnreaktorer. Men de drygt 2500 vindkraftverk vi idag har producerade el då det blåste och elproduktion varierade därför i takt med vinden, nästan kaotiskt (http://fysiskverklighet.wordpress.com/tag/fornyelsebar-energi/), inte i takt med en kärnreaktor. Kärnkraften i Sverige levererar en jämn ström över hela året och kärnkraftverken klarar inte snabba variationer i effektuttaget. Sveriges baskraft, som säkrar befolkningens och industrins elförsörjning, består av största delen den jämna elproduktion kärnkraften levererar, kärnkraftselen är baskraft. Två tredjedelar av baskraften levereras av kärnkraft och en tredjedel vattenkraft, och övrig vattenkraft reglerar vår dygnsvariation(http://elstatistik.se/). Att byta kärnkraften mot intermittenta kraftkällor, sol, vind och vågor, i storskalig elproduktion innebär ett enormt reglerkraftsproblem, för att inte tala om enorma kostnader. Alla länder, förutom Sverige och Norge, reglerar vindkraften med fossilt genererad energi i sina kol-, olje- och naturgaskraftverk. Det innebär att ju mer det blåser, desto mindre blir utsläppen från dessa elkraftverk. I Sverige, och Norge, kan vi bara reglera vindkraft med vår vattenkraft, det enda alternativet som kan ändra effektuttaget snabbt nog. Nu närmar vi oss 10 TWh-gränsen för vindkraft, den gräns då forskningen säger att reglerkraft för vindkraften blir ett problem i Sverige.

 

Reglerkraft måste finnas för att balansera den ojämna produktion vinden ger, annars så får vi leva i takt med vinden. I Sverige måste vi använda vattenkraften, utan minskade utsläpp, om vi inte vill bygga nya kolkraftverk. Inget land vill köpa oreglerad vindkraftsel, dels så blir transportförlusterna enorma och dels så skulle det innebära ökade utsläpp för det land som köper den, de reglerar nämligen vindkraft med kolkraft. När 10 TWh vindkraft är byggt så måste Sverige därför börja bygga ut vattenkraften, enligt Kungliga Vetenskapsakademins energiutskotts( www.kva.se) och Ingenjörsvetenskapsakademins (www.iva.se) uttalanden, för att skapa reglerkraft till vindkraftens elexport. Detta faktum har även behandlats i en debatt mellan Maud Olofsson och Åsa Romson i Riksdagen 3/5 2011. Miljöpartiet var oroligt för att det nu är många gamla vattenkraftverk som återstartas, men att de gör det på gamla miljötillstånd, som utfärdades då de byggdes. Maud Olofsson anklagade MP för att vilja stjälpa arbetet med hennes så kallade” tredje ben”, då vindkraften behöver nyutbyggd eller återstartad vattenkraft. Det är en obegriplig logik i svensk energipolitik, den måste få en rejäl genomlysning och totalt reformeras.

 

Den lilla människan är i slagskugga

Jag är trött på att bemötas som mindre vetande bara för att jag är emot vindkraftens miljardsvindel. Samtidigt så får jag höra hur de företag som tjänar miljarder på vindkraft, som jag själv ser som oseriösa exploatörer, blir hyllade som miljöhjältar. Jag har inget att tjäna på mitt skrivande. Mot mig har jag vindlobbyns miljoner, vindindustrins anställda, deras välgödda konsulter, forskare vars anslag kommer från vindindustrin, Energimyndigheten och våra folkvalda politiker.

 

Vindkraft handlar bara om pengar, inte om klimat eller miljö. Vid Maltesholms gods planerades från början 33 vindkraftverk, en industrisatsning på 1,5 miljarder kronor. Maud Olofsson, ivrig förespråkare för vindkraft och hjärnan bakom ”tredje benet” som Centerns partiledare, sitter idag i Arise Windpowers styrelse. Hennes son är sedan många år stor delägare i Markbygdens vindkraftspark utanför Piteå, där 1100 vindkraftverk ska byggas. Vi talar om en mångmiljardindustri som höjts till en piedestal, bortom all kritik och med en religiös ikonstatus som framtidens energislag. Det råder jävssituationer över hela landet i alltmer avfolkade kommuner. I själva verket handlar det om en fullständigt onödig verksamhet som kommer att orsaka vår landsbygd stor skada och är ett rent resursslöseri av Sverige.

 

Vindkraftens kostnader?

Vad kostar det med vindkraft? Ofta hör man att de förnyelsebara energikällorna är gratis, vinden blåser, solen skiner och vågorna skvalpar. Det är väl sant men energin är konstant och kan bara omvandlas till annan energi- från fysiklektionen i skolan. Det vi gör när vi producerar el är att vi omvandlar olika energier till el med generatorer, alla våra energislag förutom solceller gör det.  Det betyder att vi måste se vinden som vindkraftens bränsle, solcellerna solens strålar och vågkraftverk vågornas böljande. För de förnybara energikällorna sol, vind och vatten är bränslet gratis men inte omvandlingen till elenergi, den är väldigt dyr. I vindkraftens fall är den dyr, på många plan, vilket jag tänker beskriva i texten nedan.

Det som gör vindkraften så attraktiv är den ekonomiska fördelen som vindkraft har gentemot t.ex. Biokraft. Hur menar jag? Trots att vindkraft är, enligt CASES (http://www.feem-project.net/cases/) en EU-rapport som sammanställts av 26 forskningsinstitut från 20 olika länder och Ingenjörsvetenskapsakademins rapport ”Vägval energi”( http://www.iva.se/energi), ett mycket dyrt elproduktionssätt, så menar jag att dynamiken i ekonomin talar för vindkraft. Enligt CASES-rapporten, den mest omfattande oberoende undersökningen någonsin, är vindkraft ungefär dubbelt så dyrt som kärnkraft och tre gånger så dyr som biokraft från träflis.

 

Nu till det finurliga med vindkraft, på grund av att vindkraft är ineffektivt och dyrt så blir det högintressant ur flera ekonomiska aspekter. Kan vindkraften glida på en räkmacka, med ett brett politiskt stöd och subventioneras, så rullar pengarna in. Eftersom att ”bränslet”, vinden, är gratis så består en vindkraftsetablering av en stor initial investering på 30-40 miljoner. I vindkraftens fall kommer enorma kapital i rullning initialt för att sedan vinden ska få göra sitt jobb över tid, så vindkraftverket kan betala tillbaka sig. Eftersom att vi pratar om tusentals etableringar så blir det tiotusentals personer som får ekonomiska intressen i vindkraften. En otrolig massa jävssituationer uppstår i lilla Sverige, då vi talar om nästan ”tomma” kommuner i vissa fall, och många berikar sig på vindkraft. För biokraft från träflis är pengarullningen mycket mindre initialt och kostnaden för produktion och underhåll betydligt större, vilket innebär att det är ointressant för kapitalinvesterare som vill se pengarullning direkt. Det är inte elen, i vindkraftens fall, som är det intressanta utan de kortsiktiga pengarna som kommer i omlopp.

 

Tanken med vindkraft är alltså en stor investering som över tid ska betala sig och generera vinst, genom en billig produktion med så lite personal och underhåll som möjligt. Då gäller det att siffrorna man räknar på stämmer och inte är glädjekalkyler som med hjälp av miljoner i sikte lurar sinnet. Det är farligt att bygga ekonomiska kalkyler på att dels ett subventionssystem som elcertifikatssystemet ska klara kritiken i en fortsatt exploatering av landsbygden och dels att elpriset ska gå upp med ett ökande elöverskott. I april skrev vindindustrin (http://www.vindkraftsbranschen.se/blog/nyheter/oppet-brev-till-regeringen-oka-ambitionsnivan-i-elcertifikatsystemet/) ett öppet brev till regeringen med ett rop på hjälp då vindföretagen blöder ekonomiskt. I kalkylen, för en vindkraftsetablering, visar branschen själv att med dagens elpris och subventioner, på ca 30 öre/kWh och elcertifikatsbidraget på 15 öre/kWh, går minus med ca 2 miljoner per vindkraftverk och år.

 

Vindkraftens subventioner från elcertifikatssystemet är kopplat till en kvotkurva som ska reglera förnyelsebara energins utbyggnad, inte bara vindkraftens utbyggnad, över tid. Jag hänvisar åter intresserade till Energimyndighetens hemsida (www.energimyndigheten.se), där kan ni läsa allt detta och mer. Tanken är att få en kontrollerad utbyggnad av förnyelsebar energi över tid med målet 30 TWh ”utsläppsfri” produktion till år 2030, inte en explosionsartad vindkraftsutbyggnad som nu. Är utbyggnaden större än vad kvotkurvan tillåter så minskar bidraget per producerad kWh, fler elcertifikat delas ut. Enkelt uttryckt så ska fler dela på kakan och får därför mindre av den. Idag ligger ansökningar för vindkraftsetableringar som långt överskrider planeringsramen på 30 TWh, 210 TWh enligt Svenska Kraftnäts siffror, vilket innebär att girigheten hos vindkraftsexploatörerna sänker bidragen och ökar deras olönsamhet. Samtidigt så växer vårt elöverskott i takt med utbyggnaden och därmed minskar förutsikterna för ökade elpriser.

 

Nu är vindindustrins blödande ekonomi helt ointressant för mig, jag känner bara för de som drabbas av vindkraftsetableringarnas konsekvenser. Vem som helst förstår att ett område som tidigare var ett naturskönt område, av industri oexploaterat, som plötsligt kommer att domineras av 150-205 meter höga vindkraftverk förlorar i värde. Värdet bestod i den orörda naturen och därför påverkas även det ekonomiska värdet på fastigheter i området. Inte ens områden som Allvaret på Öland skyddas mot vindkraft, utan ska enligt Energimyndigheten klassas som riksintresse för vindkraft. De som bedriver verksamhet, främst vår upplevelseindustri som är beroende av naturen, drabbas. Den beskrivs annars i vackra ord som landsbygdens framtid, men vindkraft är bevisligen viktigare. I svåra tider luras pressade lantbrukare och markägare in i ett ekonomiskt hasardspel påhejade av vindbolagen, med politiken i ryggen, där förlusterna är lika säkra som kommande konkurser.  Människors hälsa sätts på spel då regelverket är anpassat för vindkraftsindustrins utbyggnad och inte landsbygdsbefolkningens framtid. De som vill etablera vindkraft måste förstå att de som drabbas ser dem som giriga. Vindkraften lägger hämsko på landsbygdens utveckling och den kostnaden måste räknas in då vindkraftens kostnader ska beräknas.

 

Jag har i fem år följt vindkraften och den tar fram det sämsta hos människor, ibland blir sociala konsekvenserna hemska. När människor känner sig maktlösa och ser sina liv förstöras är det inte alla som tänker rationellt, jag har hört om en massa dumma saker som hänt i vindkraftens spår. Vindkraften sår split i bygder, vänder vänner mot vänner och splittrar familjer. Det låter kanske drastiskt, men det händer varje gång vindkraft etableras nära bostäder. Detta är förstås svårt att sätta siffror på, men det är en kostnad som även den måste belastas vindkraften.

 

När vindkraft etableras så drabbas få människor vid varje etablering, vilket talar till vindindustrins fördel. Om några få människor, på sin fritid utan betalning, ska engagera sig i en kamp mot intressena som jobbar för vindkraften, så hamnar de i en David mot Goliat situation. Å ena sidan finnas det miljontals kronor, en kader anställda konsulter, politiker samt myndigheter, å andra sidan vanliga människor. När vindindustrin kan betala för Sveriges tyngsta konsulterbyråer, de bästa lobbyisterna, har politikerna i fickan, Energimyndigheten som lobbyorganisation och forskare med vindintresse som talar för deras sak. Då är vår åsikt inget värd. Jag har skrivit i fem år och känner att jag bor i en totalitär demokrati, där vi likt valboskap förväntas att var fjärde år välja vem som ska toppstyra oss kommande fyra år. Vindkraftsutbyggnaden är djupt odemokratiskt och rättsosäker, stoppa den nu för den är helt enkelt fel väg att gå för Sverige.

 

Vi boende är uppriktigt oroliga för kommunens framtid om vindbruksplanens ambitioner fullföljs. Eftersom att den lokala miljöpåverkan som moderna vindkraftverk innebär är kraftigt underskattad, så kommer etablering av ett par hundra vindkraftverk i kommunen innebära en stor skada för vår upplevelseindustri, sänka fastighetsvärdena runt om i kommunen och öka kommuninevånarnas ohälsa. Detta kan inte vara bra för kommunens framtid. Vi motsätter oss Vattenfalls AB:s tänkta etablering vid Maltesholm. Stoppa vindkraftsutbyggnaden i kommunen tills ”säkra” avstånd mellan bostäder och vindindustri är fastställda av forskare. Hur säkra är kommunens politiker och tjänstemän på att våra invändningar som lutar sig mot bl.a. Kungliga Vetenskapsakademins energiutskotts uttalanden, är fel? Vi hävdar att er vindbrukspolitik kommer skada kommunen kraftigt under kommande decennier och kräver att den revideras, för vår framtid!

 

Med vänlig Hälsning

Jimmie Lindberg - Natur- och Kulturgeograf Lunds Universitet, fd styrelseledamot i Bevaralinderödsåsen och fritidsskribent i samhällsfrågor.

För sex år sedan knackade det på vår ytterdörr. Utanför stod två killar med papper i sin hand och undrade om vi hade tid en stund. Det de då berättade är anledningen till att ni läser denna text. Huaröd skulle omringas av 65 stycken 150 meter höga vindkraftverk och de var ute och samlade namn mot detta på protestlistor. Vi skrev på mest i chock och undrade hur vi kunnat missa det, ett så stort industriprojekt? Vi var inte speciellt intresserade av vindkraft förut, men vi ansåg som de flesta att vindkraft var bra för att de minskade våra utsläpp. Nu stod vi inför att omringas av 65 jättestora vindkraftstorn och jag ville veta mer eftersom att det var något som inte stämde. I mitten på 1990-talet läste jag Ekonomisk Geografi och det jag bland annat kom ihåg från det var att vi i Sverige har mycket elintensiv industri, men också att elen producerades av kärnkraft samt vattenkraft. Svensk elproduktion var tydligen stabil, liksom elpriserna, vilket tilltalar elintensiv industri.

Alliansen vann valet 2006. I en energiuppgörelse mellan dessa fyra partier så sjösattes Centerns sk. ”tredje bene” i svensk energiproduktion, mot att bl.a. ”tankeförbudsprincipen” för kärnkraft hävdes. För att möta klimathotet så skulle den ”gröna”, förnyelsebara, energin byggas ut hette det. Vi skulle minska våra klimatutsläpp och därför upprättades ett elcertifikatssystem som finansieras av elkonsumenterna via elräkningarna. Elcertifikatssystemet skulle subventionera utbyggnaden av förnyelsebar energi och knöts till en kvotkurva, vars syfte är att styra hastigheten i utbyggnaden, så att allt inte byggs direkt. I Januari 2008 startades Energimyndigheten vars uppdrag är att stödja utbyggnaden av de förnyelsebara energislagen.Jag studerade Energimyndigheten närmare 2010 och fann oroande saker. Våra politiker skapade en myndighet med ett tydligt uppdrag, att stödja utbyggnaden av den förnyelsebara energiproduktionen med särsklid tonvikt på vindkraft. En tom myndighet skulle fyllas med experter och kunnigt folk. Vart hittade man expertisen på branscher som inte kan överleva utan subventioner och därför knappt fanns i landet? Jo, på några få vindbolag. Direktrekryterade från vindindustrin blev de nu myndighetspersoner som skulle jobba för utbyggnaden av deras tidigare arbetsgivares verksamhet, men ännu värre sätta reglerna för utbyggnaden.

Under de sex år jag försökt debattera vindkraft så har det slagit mig hur fel vårt samhället förändrats under de senaste 20 åren. De saker jag reagerar på är politiska tillsättningar av tjänstemän, lobbyismens dolda agendor och bolagiseringeng av offentlig sektor där ekonomiska aspekter blivit allena rådande. Tjänstemännens politiska skuld då de tilldelas sin post av politiker korrumperar proffessionerna och infantiliserar offentlig sektor. Kvar blir jasägare, där kunskap får falla för lydnad med stora konsekvenser för allmänheten.  Politker idkar strömhopp från Rosenbad till diverse lobbygrupper och sk. tankesmedjor. De missbrukar sin kunskap och gamla förtroenden genom sina välbetalda engagemang för olika organisationer. Det svenska samhällets demokrati har effektivt urholkats och alla är idag kunder i samhällets tjänst, med ekonomiska styrmedel ned på minsta nivå. Ett samhälle där mänskliga aspekter ska mätas i kronor och ören, låter det sig inte mätas i pengar så är det inte av intressei dagens Sverige. Tystnaden och lydnaden breder ut sig, vett och sunt förnuft rationaliseras bort! Med detta sagt så litar jag inte på vad en politiker, myndighet eller för den delen en forskare säger utan att källkritiskt granskat den. Dolda lojaliteter och agendor avslöjas hela tiden, vilket visar på ett demokratiskt underskott som reducerar befolkningen till valboskap.

För att förstå beslöt jag mig att titta bakåt, jag kom tydligt ihåg kärnkraftsspektaklet 1980, en folkomröstning med tre alternativ utan någon egentlig segrare. I Sverige så är mycket siffror offentliga och att hitta statistik eller annan information om svensk elproduktion är  mycket lätt, bara några knapptryckningar bort. Tvivlar någon på det jag skriver ber jag den personen att på internet kontrollera det jag påstår, alla siffror är offentliga. Hur produceras svensk el, jo ungefär hälften produceras av kärnkraft och andra hälften av vattenkraft sedan 1980-talet, till. Eftersom att bägge dessa energislag är i princip fria från utsläpp av klimatgaser så började jag direkt känna mig kritisk till det ”tredje benet” som Alliansen stolt talade om. När jag sedan upptäckte att svenskarna inte ökat sin elkonsumtion sedan 1987 och att vi enligt Energimyndighetens framtidsprognos  förväntas minska vårt elbehov i framtiden, så förstärktes känslan av tveksamhet inför vindkraft.

Eftersom att svensk elproduktion sedan 1980-talet producerat den el vi behöver, samt en liten export av el, och på ett utsläppsfritt sätt så är det ”tredje benet” bara dumt. Syftet med det ”tredje benet” var att minska vår klimatpåverkan, men att påstå det är en inte sant för då skulle vi ställa om från en fossil elproduktion, som vi inte har, till vindkraft. Det här har varit svårt för vindkraftsivrarna att tackla och därför har nu argumenten ändrats efter hand som den osanningen avslöjats. När tsunamin slog ut kärnkraftverket i Fukushima, så blev vindkraft räddningen mot kärnkraftshotet istället. Men fungerar det verkligen att byta kärnkraft mot vindkraft?

Dagens kärnkraft är i princip en vattenkokare där bränslet värmer vattnet under högt tryck, som sedan vi plockar ut energi ur. Kärnkraftverken är mycket komplicerade historier, men ett kärnkraftverk kan leverera stora och jämna mängder elström över året oavsett årstid. Att ändra på ett kärnkraftverks effektuttag tar lång tid om det ska ske på ett säkert sätt. På grund av kärnkraftens jämna elleverans så har den fått bli 2/3 av Sveriges baskraft, vars syfte är att säkra industrins el så att den inte drabbas av produktionsstopp på grund av elbrist. I snart 40 år har känkraften levererat som det var tänkt. Produktionsstoppen under de senaste åren beror snarare på dålig politisk ledning än på en dåligt skött kärnkraft. Fram till 2009 levde kärnraften under avvecklingslagen vilket innebar att de skulle stängas 2010. Nu fick de istället grönt ljus att fortsätta produktionen. Problemet är att ett år före avvecklingen var ett faktum, enligt lagen, så hade inga uppgraderingar eller investeringar gjorts på länge. Vår kärnkraft var skrotningsfärdig på grund av håglös energipolitik.

Vindkraft är till skillnad från kärnkraft en så kallad intermittent energikälla. Det innebär att människan inte styr produktionen utan i det här fallet följer den vindens variation. Elproduktionen från vindkraft varierar kraftigt hela tiden och för att vi ska kunna använda elen från den, i dagens samhälle, så krävs att vi har en reglerkraft som jämnar ut elleveransen. Utan reglerkraft kan vi inte ha vindkraft, inte om vi vill fortsätta att leva som idag. Länder som Tyskland och Danmark reglerar sin vindkraft mot sina kol och gaskraftverk. Vindkraften sänker därför deras utsläpp! Vi har inte kol eller gaskraftverk i Sverige så vårt enda reglerkraftsalternativ blir vattenkraft.

Nej, vindkraft kan inte ersätta kärnkraft. Vindkraft kan fungera som ett komplement till en reglerbar kraftkälla, som kanske kan ersätta kärnkraft. Men för att det ska vara befogat att bygga vindkraft i Sverige så måste våra politiker tala om vilken kraftkälla de tänkt ska ersätta kärnkraften. Vi vet att de vill att vindkraften är ett komplement, men den kan omöjligen vara lösningen. Innan den kraftkälla som kan ersätta kärnkraft är byggd, så är vindkraften meningslös ur även detta perspektiv. Vill vi bygga ut den svenska vattenkraften mer? När vindkraften producerar över 10 TWh så blir en sådan vattenkraftsutbyggnad nödvändig för att stabilisera elnätet, för att reglera dyr och onödig intermittent elproduktion.

Att med vindkraft försöka stänga svensk kärnkraft innebär att tiotusentals vindkraftverk ska byggas i vår natur, som vart 15-20 år rivs och byggs upp på nytt, och att vattenkraften måste byggas ut som reglerkraft. En massiv utbyggnad av svenska stam och elnätet kommer också till. Kostnaderna för detta skulle bli astronomiska och elpriserna likaså. Hur svensk industri ska överleva ett sådant scenario är svårt att förutse. Men vi har en elintensiv industri som med all säkerhet söker sig bort från ett land med skenande elpriser. Hur tror våra politiker att det här ska tas emot av befolkningen på längre sikt, när deras landsbygd blir allt mer nedlusat av vindindustri och allt större del av lönen går till elräkningen. Jag följer vindkraftsdebatten noga och över hela Sverige väcker den ont blod, bygder slits sönder mellan för och emot. Visioner är bra, men all politik har konsekvenser som måste analyseras. Idag i Sverige är konsekvensanalysen död som företeelse och ersatt av tillrättalagda partsinlagor vars enda syfte är att glorifiera beställarens ståndpunkt.