minutopia.blogg.se

Jag vill fortsätta mitt resonemang om det som jag vill kalla för ett systemfel. Jag har redan påpekat det oroväckande med att lydnadskulturen odlas i offentlig verksamhet och den pågående bolagiseringen av vår offentliga sektor. Det passar såklart politiker att ha lydiga tjänstemän under sig men en av effekterna blir att tystnaden breder ut sig. För om det inte passar så kan du alltid få sparken. Bolagiseringen har den effekten att transparensen minskar vilket gör det betydligt svårare att undersöka konsekvenserna av politiken. Konsekvensanalyser måste vara en naturlig del i utvecklingen av offentlig sektor. Hur ska man kunna göra rätt om det inte går att kontrollera vad som händer? Bolagiseringen förskjuter dessutom uppmärksamheten från kärnverksamheten till den ekonomiska sifferlekens värld. Det blir viktigare med färgen på siffrorna än hur verksamheten fungerar. Men tyvärr slutar inte systemfelet här.

När jag läste på universitetet i Lund fick jag lära mig vikten av att forskning var objektiv och oberoende. Forskning som inte är det skall alltid betraktas med skepsis. Anledningen är att det förligger en stor risk att resultatet är tillrättalagt eller till och med en ren bluff. Nu har jag i sex år källkritiskt granskat påståenden omkring vindkraft. Jag har sett hur vetenskap möter vetenskap på myndigheter och hur det alltid utfaller till vindindustrins fördel. När jag kontaktat myndigheter med till synes oberoende forskarrapporter, som motbevisar vindindustrins dito, så är reaktionen från myndigheterna att de måste lita på att företagen är ärliga i sina ansökningar. Dessutom har inte våra myndigheter inte längre någon egen kompetens för att kontrollera sanningshalten i ansökningarna, allt bygger på förtroende mellan myndigheter och företagen. I sex år har jag läst rapport efter rapport som beställts från olika konsulter åt vindindustrin. Min far har alltid sagt följ pengarna! Ingen kan väl ifrågasätta det tveksamma i att tro på köpta dokument? Vem betalar och vilken klok människa skulle välja att bita den handen som föder dem?

Tidigare i bloggen beskrev jag hur det tydliga industriperspektiv som driver Energimyndigheten blev en del av deras verksamhet. Energimyndigheten har en ganska stor kappsäck guldpengar avsatt till forskning kring vindkraft. Vindindustrin bedriver såklart egen forskning och Energimyndigheten hjälper dem gärna. Energimyndigheten vänder sig dessutom till våra Universitet för att få forskares stöd. Eftersom att jag anser att Energimyndigheten knappast är en objektiv myndighet, så ser jag problem med att de får skaffa sig en seriös fasad genom att ge forskaranslag till våra Universitet. De professorer jag främst reagerat på är Lennart Söder och Staffan Laestadius vid KTH. Deras syn på vindkraft är otroligt enahanda och ur mitt perspektiv så är deras forskning tveksam, då de arbetat på uppdrag av Energimyndigheten. Är den verkligen objektiv eller oberoende? Om vi skulle väga dessa professorers ord i vågskål med Kungliga Vetenskapsakademins energiutskotts 13 ledamöters i fråga om vindkraft, vilka borde väga tyngst? Finns oberoende forskning längre, är den objektiv, eller är dagens forskning endast köpta partsinlagor? Det här problemet är inte en vindkraftsfråga utan en samhällsfråga. Hur ska politikerna kunna göra något bra om de tillåts att köpa "seriös" forskning som visar på deras egen politiks förträfflighet och korrumperar åsikterna med sina bländverk. Hur ska det gå när så kallade seriösa forskare tillåts köpas som propagandverktyg åt industrin och/eller politiken?

Vad är en politiker? Jag anser att det är en samhällsmedborgare som vilken annan men som är intresserad av politik och samhällsfrågor. En person som valt att aktivt delta i arbetet med att utveckla samhället på ett eller annat sätt. Egentligen anser jag att det valet borde högaktas mer, för det är inte lätt att vara politiker. Men det finns inga skäl att sätta en politiker på en piedestal för de är vanliga människor, varken mer eller mindre kompetenta än befolkningen generellt. På senare år har vi vid flera tillfällen sett partipiskor vina i olika frågor. I våra politiska partier är lydnad och tystnad en självklar överlevnadsstrategi om du vill göra karriär. Om du är för fritänkande kommer du ingen vart! Jag roade mig med att kolla medlemstalen för de politiska partierna. Riksdagspartierna har ungefär 250.000 medlemmar och på dessa fördelas de över 40.000 politiska uppdrag vi har i Sverige. Ser vi på lärarfrågan så beskrivs ofta problemet med att yrkets status är så lågt att det är svårt att få rätt personer att söka till lärarutbildningen. Det är så illa att det till och med är svårt att få tillräckligt många att ansöka. Med sjunkande medlemstal i våra politiska partier och ett ökat politikerförakt i landet så vill jag påstå att det är ett problem som gäller även för politiken i Sverige.

Jag är så nördig att jag har på TV:n, eller kollar på datorn, när det är debatt i Rosenbads plenisal, partistämmor eller sändningar från andra samhällsforum. Jag har sett på nyheter, dokumentärer och debattprogram. Allt för att jag är intresserad och vill lära mig mer, förstå vad som händer! Men jag kan inte vara ensam om det för jag vet, efter några års samhällsdebatt, att det finns många som är kunniga och pålästa. Inte så konstigt med tanke på att vi aldrig haft så högutbildad befolkning som idag. När vi allt oftare står främmande inför den verklighetsbild våra politiker målar upp, i sina mer eller mindre fantasifulla uttalanden, eller deras bidrag i en växande djungel av politiska begrepp utan substans. När en politikers främsta egenskap blivit förmågan att istället för att svara på en fråga lyckas överföra ansvaret på någon annan eller vinna billiga politiska poäng. Hur ska de då vinna vårt förtroende, sin legitimitet? Det lockar inte till politiskt engagemang när man ser den pajkastning och oseriösa politiska debatt som råder i Riksdagen. Jag har ägnat mig åt att kontrollera påståenden jag funnit underliga och ologiska i massor av sammanhang i en mängd år nu. Det är deprimerande, för det är fritt fram att ljuga, i alla fall om du är i politisk debatt. Varenda debatt jag följt från Rosenbad har innehållit både kraftiga överdrifter och rena lögner.

Om vi medborgare inte reagerar och ställer högre krav på våra politiker så ser jag inte ljust på framtiden. Vi kan inte överlåta ansvaret för vår framtid på de svenska politikerna eller på marknaden, och det lönar knappast på att hoppas på högre makt. I en demokrati ska media vara en balanserande kraft, en kraft som ska kunna förhindra mycket av det jag ser som korruption av den svenska demokratin. Jag avskyr att känna det som att en politiker ser sig som för mer bara för att han/hon är just det. Om våra politiker inte respekterar sina väljare nog så mycket, så kan de heller inte förvänta sig annat än ett ökat politikerförakt. Medias uppgift är att låta makten få stå till svars för sitt agerande i olika frågor. När media inte tar sin roll på allvar och journalister är för dåligt pålästa eller för rädda att ställa rätt frågor så hotas demokratin. När staten ser på folket som kunder i alla avseenden, inte medborgare, så är det dags att vi använder vår konsumentmakt. Ska vi bojkotta staten nästa år och bara rösta på kommunerna, eller vad? Vad krävs för att politiken ska bli annat än en dålig fars?

När jag för sex år sedan fick anledning att intressera mig för politik så var den storskaliga vindkraften orsaken. Men i samma veva så blev vi gravida med vår dotter och då motiverades jag att se på helheten, inte bara vindkraften. Efter bara en kort tid så var min ilska så stor så att jag höll på att krevera. Nu skriver jag därför ned det jag känner, och det blir ganska beska tårar, för dagens politik saknar vett och sunt förnuft.

Senast häromkvällen såg vi Uppdrag Granskning avslöja ännu en kommuns politiker, samt tjänstemän, som slösar gemensamma medel på både ett omoraliskt men även på ett olagligt sätt. Jag såg det när jag upptäckte att Maud Olofsson som näringslivsminister propagerade för vindkraft, samtidigt som hennes son planerade att bygga 1100 vk-verk utanför Piteå. När Eskil Erlandsson ansåg sig veta bättre om lämpliga svenska fiskekvoter, än forskarna gjorde. När en miljöpartist i Region Skåne påstod att sjuksköterskor har 70-80.000 i månadslön, så de ska minsann inte gnälla. Ofta känns det som en dålig amatörteater då en politiker intervjuvas av en journalist, ingendera känns trovärdig eller påläst.

Varför har det blivit så här? Varför känns inte politiken legitim längre? Det är frågor jag ställt mig och något jag tror måste diskuteras mer i Sverige. Jag hävdar att vi, i motsats till vad vi tror, bor i ett allt mer korrumperat samhälle. Vår korruption handlar inte i så stor utsträckning om pengar under bordet, utan är en mer subtil form av maktmissbruk. Vår offentliga sektor har förändrats i grunden sedan1990-talet. Våra kommuner har bolagiserats och dessutom har en omfattande politisering av offentliga sektorns tjänstemän skett. Det har skett medvetet och är ideér som kallas "New Public Managment". Det här bygger på tron om att privat sektor alltid kan sköta saker bättre än vad offentlig sektor kan. Om vi inte kan privatisera verksamheten så försöker vi efterlikna marknaden och driva offentlig sektor likt företag. Idag är vi alla kunder i den offentliga sektorns ögon. Det resonemanget vilar dock inte på vetenskaplig grund, utan är teorier. Det stämmer inte, ingen kan i alla fall föra det i bevis, och därför måste denna politik betraktas som ett experiment med välfärden.

När jag läste en rapport om den privatisering Storbrittanien gjort av sin järnväg, långt före Sverige, blev jag inte överraskad av resultatet. Kontentan var att efter privatisering kostade det som tidigare kostade 1 miljard, 2 miljarder, och de fick mindre kvalitet för pengarna. Det kanske vi skulle läst innan vi i Sverige hoppade på "marknadståget" och beslöt oss att följa i samma spår, med en dyr privatisering av järnvägen. För vem privatiserar vi egentligen, vad är målet, kostnaderna och vilka blir konsekvenserna? Frågor som borde få en större uppmärksamhet innan en strukturomvandling och inte i utredningar efter att misstaget redan skett.

Vad innebär då en politisering av tjänstemännen i offentlig sektor. Eftersom att det inte finns förkunskapskrav för att bli politiker så är meningen att tjänstemännen ska stå för den akademiska kompetensen, så att vi inte slösar våra resurser på meningslösa saker. Men vad händer om politiker väljer vilka tjänstemän som ska jobba under dem? Finns inte risken att de väljer tjänstemän som är villiga att följa deras politiska påbud före dem med mest kompetens, men som de inte vet att de kan styra. Likadant fungerar det med rekryteringen inom tjänstesektorn. Vi såg häromdagen generaldirektören för Kriminalvården sitta och demonstrera hur lydnadskultur odlas i statliga organisationer. Man sparkar helt sonika medarbetare efter 40 år och ersätter dem med vänner man har förtroende för. Jag anser att vi måste följa Norges exempel och låta en särskild, politiskt oberoende, instans sköta rekryteringen till högre poster inom offentlig sektor. Allt för att säkerställa att kompetens är viktigare än lydnad när personal rekryteras till offentlig tjänst.

Den 1 Januari 2008 blev Tomas Kåberger generaldirektör för Energimyndigheten. Tomas Kåberger vill nog väl, han vill minska våra utsläpp och rädda världen från klimatförändringar. Men Tomas är och har samtidigt varit djupt insyltad i förnybar energiproduktion under lång tid. Även före tiden som Gd för Energimyndigheten och har idag har han ett rent lobbyuppdrag för Japan renewable energy foundation. Han var knappast en objektiv kraft när han fick sitt uppdrag av Alliansen! Han fick total politisk uppbackning i att implementera det "tredje benet" och då främst bygga ut vindkraften, då slutade Energimyndigheten att vara en myndighet. Han omgav sig dessutom av "expertis" som direktrekryterades från vindindustrin. Om vår rekrytering till offentliga topppositioner var kompetensstyrda så skulle det mycket väl kunnat bli annorlunda. En kompetent generaldirektör skulle såklart ha undersökt nödvändigheten med så mycket vindkraft, och vinsten med att plöja ned miljarder i förnybar energi, i en redan utsläppsfri sektor. Tomas trodde redan på myten om vindkraften, han passade in i den politiska soppa som kallas för energipolitik vilket var tyngsta skälet för hans utnämning till generaldirektör. Energimyndigheten har sedan dess varit ett propagandainstrument för både vindindustrin och de politiska krafter som är likasinnade, inte en myndighet i samhällets tjänst.

Det jag skrivit ovan ser jag som korruption. Vi kan inte ha politiska tillsatta tjänstemän som är sprunga ur en kultur av åsiktskorruption och ryggdunkeri. När vanligt folk kritiserar en meningslös industri så är myndigheterna de som tar den i försvar. När vi kritiserar myndigheterna för att de springer industrins ärenden, och tror på allt den presenterar, så får vi veta att de anser sig behöva lita på att industrin är ärlig. Vad gör en köpt konsult trovärdig? Vem tror att företag, särskilt då riskkapitalbolag, av naturen är laglydiga eller ärliga i sina uppsåt? Ser vi på vindkraften så är den inte bara pengastinn, den har en egen myndighet, politiskt tillsatta tjänstemän som arbetar för dem, dess betalda konsulter har äganderätt på kunskap och det politiska etablissemanget verkar tillsammans med media som deras populistiska språkrör. Var är objektiviteten, legitimiteten eller för den delen demokratin i dagens vinddebatt? Vad vill vi ha för samhälle? Ett samhälle drivet av kompetens och professionalism, eller ett samhälle där korruption av olika slag kan rättfärdiga vad som helst?

Igår såg jag på programmet "En bok, en författare", på kunskapskanalen, och där intervjuades professor Staffan Laestadius om sin bok "Klimatet och välfärden". Staffan Laestadius (SL) gav en bra bild av var vi står i dagens klimatdebatt, och hur usel politiken varit att möta de problem som måste lösas för att vi ska få en hållbar värld. SL beskrev även det svenska perspektivet väl och påpekade vår speciella situation med en utsläppsfri elproduktion samt att majoriteten av våra utsläpp återfinns i transportsektorn. Jag delar i stort SL:s syn på dagens situation i Sverige, men absolut inte den vision hans målade upp om Sverige som en vindåker åt Europa. Den framtidsvision SL önskar i fråga om vindkraft haltar på en mängd punkter, speciellt om vi ska blanda in välfärden i hans utopi.

SL påpekar att Sverige hakat på vindkraftståget sent, och det har han rätt i, men det finns också goda skäl för det. Sverige har inte haft något behov av ökad elproduktion sedan 1980-talet och eftersom att den i princip varit utsläppsfri så är svensk elproduktion ingen klimatfråga. Därför blev jag trött när jag plötsligt hörde hans vision om att vi i Sverige ska producera vindel åt Europa på en enorm skala, en framtidsindustri för vårt land enligt honom. Trots att han minuten tidigare mycket riktigt förklarat oss bäst i klassen gällande utsläpp i den industrialiserade världen och att vår elproduktiona är utsläppsfri. Han menar att vi ska bli föregångsland genom att bygga 20-30.000, eller fler, vindkraftverk och exportera vindel till Europa. Hur tänker SL då? Han menar att vi sent ska hoppa på vindkraftståget, öka elpriserna till det dubbla och förlita oss på en intermittent kortlivad energikälla som måste regleras av en "stand by" kraftkälla. I Tyskland har "Energiwende" redan orsakat elfattigdom, en välfärdsfråga om något, vilket väntar oss om SL:s vision blir verklighet. I Sverige är vattenkraften enda reglerkraftkällan, för hur mycket man än vill så innebär eltransporter i elledningsnätet stora energiförluster, och ingen kommer att köpa oreglerad vindel. Att skyffla el fram och tilbaka i Europas elnät är ett otroligt bra sätt att slösa mycket energi på, men det är ingen hållbar vision för framtiden.

När vi talar om hur vi ska möta klimathotet så är det vissa saker som SL och andra ofta bortser från. Klimatet är bara en del av problematiken, ekvationen är större än så, för den måste kopplas till resursfrågan och miljöförstöringen. Sveriges befolkning är bara en dryg promille av jordens befolkning. SL menar att vi skulle vara ett föregångsland genom att öka vårt förbrukning av resurser. Att bygga den mängd vindkraftverk och med en cykel om 15-20 år, sedan riva, återvinna och bygga nytt kan inte vara en hållbar vision. För en tid sedan visades en dokumentär på SVT om att bristen på gjutsand, till byggindustrin, börjar bli akut på många platser på vår jord. Sand, en bristvara? Ska vi blunda för resursfrågan? Det blir likadant om vi ska ha elbilar. Batterifrågan är en aspekt som gör det ohållbart med en övergång till elbilar på global skala. För vi är inte ensamma, ska alla med eller ska vi glida vidare på vår räkmacka?

Men det är klart att vi, den promille av världsbefolkningen som är välmående och kapitalstarka, kan göra en sådan omställning. Roffa åt oss av resurserna så länge det varar! Samtidigt så har den förlovade globaliserade frihandeln exporterat de smutsigaste verksamheterna till andras bakgårdar, som vi är beroende av, länder utan ekonomisk möjlighet till miljöarbete. Länder där korruption, miljöförstöring och slaveri driver världsekonomins hjul. Vi, i Sverige, har redan exporterat en miljökatastrof för att få delta i den konsumtionskapitalistiska återvändsgränd de neoklassiska ekonomiska modellerna rekommenderat. Ska vi fortsätta slösa eller ta vårt ansvar för framtiden?

Jag har stora problem att acceptera när forskning som finansieras av näringslivet eller intresseorganisationer ska få vara grund för Sveriges energipolitik. Legitimiteten och objektiviteten i sådan politik måste anses vara mer eller mindre noll. När Energimyndigheten startades 2008 stod en myndighet utan experter samt annan personal och vart rekryterades dessa ifrån? Jo, från främst vindindustrin och det gör att Energimyndigheten från start arbetat utifrån ett industriintresse, inte ett samhällsintresse. Därför kan Energimyndigheten i själva verket betraktas som en lobbygrupp för de förnybara, och främst då vindkraft, energiernas utbyggnad, inte en myndighet i samhällets tjänst. Energimyndigheten är frikostiga med forskaranslag till forskning kring vindkraftens införande i Sverige och i den syltburken har forskarna på KTH sina fingrar.

Vi i Sverige kunde vara ett föregångsland genom att visa omvärlden att det går att minska energiförbrukningen, med hälften, utan att välfärden blir lidande. Men vi gör det inte genom att göra vindkraft till ett nationellt industriintresse. Det vore bara dumt, en miljömässig katastrof och helt enkelt bakåtsträvande.

Efter Aktuellts debatt mellan Henrik från FSL och Svante SNF så var jag inblandad ett långt meningsutbyte mellan motståndare till den storskaliga vindkraften och de som tycker det är rätt politik. För det handlar om poltik. Våra politiker har satsat i stort sett alla resurser på det "tredje benet", det är i stort sett hela vår klimatåtgärd. Vårt bidrag i kampen mot växthuseffekten.

Att påstå att elmarknaden är avreglerad är fel, den är behäftad med mängder av politiska styrmedel både nationellt och intenationellt, ofta i form av skatter eller subventioner. Elcertifikatsssystemet är ett sådant styrmedel som tillsammans med politiska mål ska föra landet i en viss riktning. När det "tredje benet" lanserades så var det för att ställa om Sverige från fossil energi till förnybar. Energimyndighetens starstades för att främst främja utbyggnaden av den förnybara elproduktionen. Målet angavs till ungefär 30 TWh ny förnybar energiproduktion kommande 20-års period. Men samtidigt fick vindkraft en egen gräddfil, med i stort sett samma mål (30TWh) som hela det "tredje benet" och under samma tidsperiod. Det finns ingen logik i Alliansens politik i energisektorn. Svensk elproduktion som varit utsläppsfri över 25 år nu behöver inte byggas ut och vi använder inte fossil energi för elproduktion, annat än i nödfall.

Elcertifikatsssystemet är ur ett klimatperspektiv meningslöst. Svensk elproduktion, de 3% av elproduktionen som är fossil, står för 5% av Sveriges koldioxidutsläpp. Det är detta våra klimatkämpar vill lägga hela Sveriges klimatresurser på då de försvarar den storskaliga vindkraften. Bygger vi vindkraft så kanske de kan dölja de 95% av utsläppen våra politiker inte satsar något alls på. Sedan Greenpeace, vid tiden för Tjernobylkatastrofen, behövde en annan propagandasymbol än Isbjörnar så valet föll på Vindkraft och sedan dess är det miljövännernas rondellhund. Jag har inget mot vindkraft som energislag, men vindkraft är bara ett av många energislag och den är dyr. Vindkraft har sina miljöproblem, det har all elproduktion, och de måste vägas mot vilka miljövinster en utbyggnad kan ge. Bara subventionerna till elcertifikatssystemet, från våra elräkningar, kommer uppgå till minst ett par hundra miljarder de kommande 15 åren och elnätsutbyggnaden minst 60 miljarder nästa decennium.

Mindre än 5 TWh, total produktion 170 TWh, av Sveriges el produceras med fossila energikällor och för att bli av med dessa så vill vindkraftsvännerna bygga ny elproduktion för hundratals miljarder. Jag anser att vi kan åstadkomma massor om vi, istället för meningslös storskalig vindkraft, satsade alla pengar i elcertifikatssystemet på Negawatt eller om man så vill energibesparing och energieffektivisering. I länder som Tyskland, Danmark och Spanien är el en plånboksfråga i dagsläget. Ser vi på deras elpriser, ca. 2.60 per kWh, så är orsaken till att deras elpriser är högre än våra p.g.a kostnaden för subventioner till den "gröna" energiutbyggnaden. Vad är kostnaden för att spara in de 5 TWh el som produceras med fossil kraft i Sverige? Ska vi i Sverige också göra el till en större plånboksfråga än den redan är?

Det finns flera aspekter kring vindkraftsutbyggnaden som gör mig lite konfunderad. Jag menar att om vi i klimatpaniken väljer att bortse från att vi faktiskt bor på en planet med begränsade resurser, en jord att leva på, så kan vi skapa en miljökatastrof i vår iver att begränsa våra klimatutsläpp. Vi måste inte bara göra något i klimatfrågan, vi måste samtidigt göra rätt om det ska få någon effekt samtidigt som vi värnar om miljön. Jag har svårt att se hur storskalig vindkraft, ur ett miljöperspektiv, kan få plats i Sveriges arbete med att sänka svenska kodioxidutsläpp. Den lokala miljöpåverkan har fått stora delar av landsbygdsbefolkningen på krigsstigen. I varenda lokalblaska landet runt finns kritiska insändare att läsa. Tillräckligt många som drabbats vittnar om konsekvenserna av vindkraft i deras närhet, det får folk att reagera på hot om vindindustri i deras närhet. Vi kan lögnerna om buller, att värdena inte sänks på våra fastigheter och att vindkraft är "grön energi". Vi kan lögnerna, men tror inte på dem.

Jag såg på nyheterna igår och där visades en tynande landsbygd. Det talas om utflyttning, nedlagda affärer, skolor, vårdinrättningar och bensinstationer m.m. Vi hör om dålig telefontäckning, dåligt internet och nedläggning av offentlig service. Bönder går under och folk flyttar till stan. Men det är bara en del av sanningen. Jag ser i landsbygdsbefolkningen entreprenörer, innovatörer och nytänkare. Många är nyutflyttade stadsbor, andra återvändare, med jobb i stan och ofta med en sidoverksamhet hemma. Det finns en kreativitet jag sällan såg då jag bodde i Malmö. Sveriges politiker verkar inte förstå det och därför är deras landsbygdspolitik inte utvecklande utan snarare hämmande.

Decentralisera elproduktionen, gör befolkningen oberoende av elnät för att få energi i sina bostäder. Infrastrukturvinsterna skulle bli enorma vi skulle slippa stora delar av de problem vi sett efter stormar, senast stormen Simone. Energieffektivisera industrin, enligt en rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin är det möjligt att halvera deras energiförbrukning till år 2050. Kontentan av det jag påstår är att vi inte ska slösa resurser på att bygga mer elproduktion, vi har redan ett stort produktionsöverskott, utan fokusera oss på att lära oss att leva med mindre energiåtgång. Negawatt är den enda "gröna energin"!

Jag är besviken på främst MP, V och C för att de svikit landsbygden. Jag tror att de vill väl, men jag ser inte vi får gehör hos dem som säger sig stå på vår sida. Verkligheten för landsbygden ser vi nästan dagligen på nyheterna och jag undrar hur framtiden för oss ser ut? Vi är utlämnade till en avreglerad och globaliserad marknad där reglerna motverkar vår utveckling. Vi på landsbygden dukar under i den marknadsmässiga modell Sverige, och världen, tagit för självklar. De marknadskrafter som verkar för att utveckla landsbygden är försumbara jämfört med de som vill utnyttja landsbygden. Våra politiker måste ta sitt ansvar, de har fått vårt förtroende i allmänna val och de är skyldiga att värna demokratin. Om landsbygden ska kunna utvecklas så måste våra politiker använda sig av de verktyg de har att tillgå, reglering och skatter. Är de inte beredda till det så förstår jag inte var deras plats i samhället är?

Efter att ha sett debatten mellan Henrik Wachtmeister från FSL och Svante Axelsson från SNF så blev jag tvungen att reagera på en sak. Svante refererar till prof. Lennart Söder vid KTH, lite i förbigående, och all hans argumentation bygger på Lennarts profetiska budskap. Lennart Söder är regeringens enmansutredare för införandet av förnybar energi i Sveriges energisystem. Min reaktion blir då att gå till källan.

I detta fall Lennart Söder! Vem är han, vad är hans bakgrund och hur ser hans motiv ut? En enkel sökning på Google ger följande resultat: https://www.kth.se/profile/lsod/. Lennart Söder är professor vid Elektriska Energisystem på KTH. Men mer intressant är att han är kursansvarig, lärare och examinator för kurser i vindkraftssystem på KTH. Lennarts Söder hävdar att det går att ersätta Sveriges kärnkraft till stora delar med vindkraft utan en utbyggnad av vattenkraften.

Jag hävdar, med tanke på Lennart Söders bakgrund, att det utlåtandet mer ska betraktas som en partsinlaga av en professor som är i en uppenbar jävssituation. Om Kungliga Vetenskapsakademins energiutskotts tretton ledamöter säger att Lennart Söder har fel i sin analys av vindkraftens plats i Sveriges elproduktion, så måste man beakta bägge åsikters trovärdighet.

Då undrar jag. Kan någon människa undgå att förstå vilken farlig väg det är att gå då man utan eftertanke tillskriver någon en status de inte förtjänar. Vilken tyngd har egentligen Lennarts åsikter, är de inte färgade av hans egen forskning? Ur ett vetenskapligt perspektiv borde sådant inte existera, att en ensam forskare kan läxa upp en hel Vetenskapsakademis utskott. Jag hävdar åter att vindkraftsutbyggnaden beror på ett intellektuellt haveri som borde stoppas nu!

Under de år som jag debatterat vindkraft så har jag ofta fått frågan vad vi ska göra då, om inte vindkraft är bra? Jag menar att vi kan få mer för de pengar vi idag investerar i framtiden om vi skrotar det "tredje benet", som inte är en hållbar väg att gå. Det "tredje benet" är bara ett sätt att sätta sprätt på pengar, omfördela dem, och vinnarna är riskkapitalister medan folket betalar priset för korkad politik. Jag har egentligen inget problem med vindkraft. Det jag har problem med är att reglerna kring vindkraftsetableringar som är alldeles för industritillvända, det inte går att leva med vindkraft med de reglerna, och att vi ska subventionera den. Jag ser även ett problem med kommande vattenkraftsutbyggnad för att klara reglerkraftsbehovet, snart en realitet i Sverige. Men nu vill jag istället beskriva ett alternativ till dagens energipolitik, och främst då det meningslösa "tredje benet".

Ser vi på elproduktionen och siffrorna kring den så kan vi förenklat säga att industrin använder 50%, bostadssektorn 25% och sevicesektorn resterande 25% av elen vi förbrukar i landet. Vi förbrukar ungefär 150 TWh el i Sverige per år, förbrukningen har varit konstant sedan 1980-talet, och år 2012 producerade vi ett överskott på 20 TWh, total elproduktion var ca. 170 TWh det året. Ungefär hälften av elen vi förbrukade producerades av vattenkraft och andra hälften av kärnkraft, vår äldsta elproduktion. Den nybyggda elproduktionen har bara bidragit med en ökad elexport så här långt. Jag är ingen förespråkare av dagens kärnkraft men samtidigt realist, idag har vi inte råd att stänga kärnkraften. Hur ska vi göra det möjligt? Här följer ett förslag som tar fokus på hållbarhet, en säkrare infrastruktur och något som gynnar befolkningen i första hand.

Vi elkonsumenter betalar till elcertifikatssystemet varje gång vi betalar en elräkning. Nu gäller inte det alla elkonsumenter, industrin är undantagen vilket måste ändras, utan framförallt vanligt folk. Sammanlagt blir det åtskilliga miljarder årligen. Om vi istället för att koncentrera oss på att bygga nytt, stort och dyrt bestämde oss för att spara så skulle vi komma oerhört mycket längre, för samma pengar. Det finns inget grönt eller hållbart i att bygga i onödan, därför vill jag ta fasta på några saker jag läst.

Jag stötte på en rapport, för en tid sedan, där en projektgrupp vid Kungliga Ingenjörs Vetenskapsakademin hävdar att industrin ska kunna halvera sin energiförbrukning till år 2050 (http://www.iva.se/press/Aktuellt/Maria-Suner-Fleming-Fullt-mojligt-gora-mer-med-mindre-energi/). Det är svindlande mycket då industrin är en minst sagt stor energislukare. Om vi antar att industrin kan halvera sin elförbrukning så skulle det innebära ungefär 37 TWh per år i minskat elbehov. Med hjälp av pengar ur elcertifikatssystemet skulle massor av projekt för att underlätta en sådan process kunna startas och olika stöd delas ut olika företag.

Om målet var att bostäder som byggs efter år 2050, som byggstandard, var nollenergihus med system för återvinning av hushållsavfall och avloppsvatten, hus som det redan idag finns exempel på, så är mycket vunnet. Anledningen att jag väljer nollenergihus är att de blir självförsörjande enheter som inte kräver elnäts eller avloppsnäts anslutningar. På sikt vore det mycket mer hållbart och billigt för landets att slippa bygga samt underhålla enorma infrastrukturnät, som avloppssystem och elnät. Med hjälp av elcertifikatspengar skulle vi kunna subventionera hushållsproduktion av el och annan form av energieffektivisering av dagens bostadsbestånd. Det finns flera fördelar i att blanda in befolkningen i den här utvecklingen. Framförallt blir vi mer medvetna om vår energisituation och därmed smartare i vår energianvändning. Men i förlängningen kan vi kanske också halvera vår elförbrukning till år 2050, vilket skulle innebära ca. 19 TWh i årligt minskat elbehov.

Jag har inte sett någon information på mål för energieffektiviserng av servicesektron, men det borde finnas visst utrymme för energibesparing även i denna sektor. Hur mycket är frågan, som jag inte funnit svar på, och jag bryr mig inte om att uppskatta någon besparing alls för denna sektor.

Bara de minskningar i elbehov och det elöverskott vi idag har räcker för att stänga all svensk kärnkraft till år 2050. Kärnkraften producerar 60-70 TWh per år och de besparingar vi gjort, 56 TWh, tillsammans med en överproduktion, 20 TWh, innebär att vi går plus med mellan 10-16 TWh årligen, utan att bygga enorma vindkrafts eller solkraftsparker. Det finns inget grönt med att bygga storskalig vindkraft eller solkraft i Sverige, det är resursslöseri och miljöförstöring.

Nu till en kontroversiell fråga, dagens kärnkraft. Jag är ingen vän av vår kärnkraft, den är en dålig teknisk lösning, som är både ineffektiv och farlig på många sätt. I princip talar vi om en tryckvattenkokare där värmekällan är Uran som vill gå bärsärk om vi inte har kontroll på siytuationen och därför producerar mängder med värme. Vi måste hela tiden hålla ett öga på kärnbränslet, det måste kylas så att det inte smälter. Det höga trycket kärnkraftverken jobbar med gör att risken för radioaktiva gasläckor är en konstant risk i verksamheten. Två tredjedelar av energin som produceras i en kärnreaktor går förlorad i form av kylvatten och bara mellan 1-3% av energin i uranet används, resten ska lagras i 100.000 år. Ser vi på vår historia så hade vår ras inte ens lämnat Afrika för hundratusen år sedan och nu tänker vi lagra kärnavfall genom bl.a. en istid. Uranet som används är ungefär lika ovanligt som guld eller platina, och lika dyrt. Egentligen är denna kärnkraft ett vansinne, vilket Alvin Weinberg, uppfinnaren av denna typ av reaktorer (PWR) också tyckte.

Weinberg blev chef vid Oak Ridge National Labs, en av två testanläggningar för kärnkraft i USA på 50-talet. Han hade en ny idé men ingen ville ge honom finansiering innan USA:s flygvapen sköt till pengar. De ville nämligen ha ett kärnkraftsdrivet flygplan, vilket känns sådär. Men Weinberg hade en annorlunda idé, som han kallade för Liguide Flouride Thorium Reactor (LFTR). Alla risker med hans tidigare konstruktion var eliminerade, inga människor behöver övervaka säkerhetssystemen som är passiva, 98% av energin i bränslet utnyttjas, allt sker under normalt atmosfäriskt tryck, härdsmälta är omöjligt då det är den naturliga formen och lagringstiden för avfallet kortas från 100.000 år till 300 år.

Torium är till skillnad från Uran ett vanligt förekommande ämne på vår planet. En LFTR kan även förbränna vårt uttjänta kärnavfall, kärnvapenplutonium och andra obehagligheter. Se dokumentären jag länkar så får ni mer kunskap än jag kan ge här, http://www.youtube.com/watch?v=OVCx5kZhLHo. För snart 50 år, 1964, sedan startades världens första LFTR och den kördes utan problem i fem år. Men under upprustningseran var den inte intressant då en sådan reaktor inte lämnar från sig material som kan användas i atombomber, den förbränner energin istället. Energidensiteten i en oljetunna med Torium motsvarar ca. 1 miljon fat olja. Men ett fossilt kraftverk använder bara 30% av energin i bränslet, resten försvinner i förluster, medan en LFTR använder 98% av energin. Alltså motsvarar 1 oljefat Torium ungefär 3 miljoner fat olja i t.ex. elproduktion

Om vi vet ett förhållandevis säkert sätt att återvinna vårt kärnbränsle, så att det blir mer eller mindre ofarligt, så det blir 1/100 så mycket avfall kvar och får en förkortad lagringstid på 300 år istället för 100.000 år. Är vi då inte skyldiga kommande generationer att använda den tekniken? Att det samtidigt innebär att vi har energi för 500 år utan att ett gram bränsle behöver brytas, då vi har det på lager, är ännu ett skäl för att välja LFTR. Jag ser en möjlighet att med återvinning av vårt kärnbränsle i LFTR kunna återställa våra älvar, stänga vattenkraften. Det vore en sann "grön" åtgärd. Detta är bara ett förslag och mycket kan diskuteras, men jag tror mer på min idé än ett andefattigt "tredje ben".