Den som spar, han har!
Under de år som jag debatterat vindkraft så har jag ofta fått frågan vad vi ska göra då, om inte vindkraft är bra? Jag menar att vi kan få mer för de pengar vi idag investerar i framtiden om vi skrotar det "tredje benet", som inte är en hållbar väg att gå. Det "tredje benet" är bara ett sätt att sätta sprätt på pengar, omfördela dem, och vinnarna är riskkapitalister medan folket betalar priset för korkad politik. Jag har egentligen inget problem med vindkraft. Det jag har problem med är att reglerna kring vindkraftsetableringar som är alldeles för industritillvända, det inte går att leva med vindkraft med de reglerna, och att vi ska subventionera den. Jag ser även ett problem med kommande vattenkraftsutbyggnad för att klara reglerkraftsbehovet, snart en realitet i Sverige. Men nu vill jag istället beskriva ett alternativ till dagens energipolitik, och främst då det meningslösa "tredje benet".
Ser vi på elproduktionen och siffrorna kring den så kan vi förenklat säga att industrin använder 50%, bostadssektorn 25% och sevicesektorn resterande 25% av elen vi förbrukar i landet. Vi förbrukar ungefär 150 TWh el i Sverige per år, förbrukningen har varit konstant sedan 1980-talet, och år 2012 producerade vi ett överskott på 20 TWh, total elproduktion var ca. 170 TWh det året. Ungefär hälften av elen vi förbrukade producerades av vattenkraft och andra hälften av kärnkraft, vår äldsta elproduktion. Den nybyggda elproduktionen har bara bidragit med en ökad elexport så här långt. Jag är ingen förespråkare av dagens kärnkraft men samtidigt realist, idag har vi inte råd att stänga kärnkraften. Hur ska vi göra det möjligt? Här följer ett förslag som tar fokus på hållbarhet, en säkrare infrastruktur och något som gynnar befolkningen i första hand.
Vi elkonsumenter betalar till elcertifikatssystemet varje gång vi betalar en elräkning. Nu gäller inte det alla elkonsumenter, industrin är undantagen vilket måste ändras, utan framförallt vanligt folk. Sammanlagt blir det åtskilliga miljarder årligen. Om vi istället för att koncentrera oss på att bygga nytt, stort och dyrt bestämde oss för att spara så skulle vi komma oerhört mycket längre, för samma pengar. Det finns inget grönt eller hållbart i att bygga i onödan, därför vill jag ta fasta på några saker jag läst.
Jag stötte på en rapport, för en tid sedan, där en projektgrupp vid Kungliga Ingenjörs Vetenskapsakademin hävdar att industrin ska kunna halvera sin energiförbrukning till år 2050 (http://www.iva.se/press/Aktuellt/Maria-Suner-Fleming-Fullt-mojligt-gora-mer-med-mindre-energi/). Det är svindlande mycket då industrin är en minst sagt stor energislukare. Om vi antar att industrin kan halvera sin elförbrukning så skulle det innebära ungefär 37 TWh per år i minskat elbehov. Med hjälp av pengar ur elcertifikatssystemet skulle massor av projekt för att underlätta en sådan process kunna startas och olika stöd delas ut olika företag.
Om målet var att bostäder som byggs efter år 2050, som byggstandard, var nollenergihus med system för återvinning av hushållsavfall och avloppsvatten, hus som det redan idag finns exempel på, så är mycket vunnet. Anledningen att jag väljer nollenergihus är att de blir självförsörjande enheter som inte kräver elnäts eller avloppsnäts anslutningar. På sikt vore det mycket mer hållbart och billigt för landets att slippa bygga samt underhålla enorma infrastrukturnät, som avloppssystem och elnät. Med hjälp av elcertifikatspengar skulle vi kunna subventionera hushållsproduktion av el och annan form av energieffektivisering av dagens bostadsbestånd. Det finns flera fördelar i att blanda in befolkningen i den här utvecklingen. Framförallt blir vi mer medvetna om vår energisituation och därmed smartare i vår energianvändning. Men i förlängningen kan vi kanske också halvera vår elförbrukning till år 2050, vilket skulle innebära ca. 19 TWh i årligt minskat elbehov.
Jag har inte sett någon information på mål för energieffektiviserng av servicesektron, men det borde finnas visst utrymme för energibesparing även i denna sektor. Hur mycket är frågan, som jag inte funnit svar på, och jag bryr mig inte om att uppskatta någon besparing alls för denna sektor.
Bara de minskningar i elbehov och det elöverskott vi idag har räcker för att stänga all svensk kärnkraft till år 2050. Kärnkraften producerar 60-70 TWh per år och de besparingar vi gjort, 56 TWh, tillsammans med en överproduktion, 20 TWh, innebär att vi går plus med mellan 10-16 TWh årligen, utan att bygga enorma vindkrafts eller solkraftsparker. Det finns inget grönt med att bygga storskalig vindkraft eller solkraft i Sverige, det är resursslöseri och miljöförstöring.
Nu till en kontroversiell fråga, dagens kärnkraft. Jag är ingen vän av vår kärnkraft, den är en dålig teknisk lösning, som är både ineffektiv och farlig på många sätt. I princip talar vi om en tryckvattenkokare där värmekällan är Uran som vill gå bärsärk om vi inte har kontroll på siytuationen och därför producerar mängder med värme. Vi måste hela tiden hålla ett öga på kärnbränslet, det måste kylas så att det inte smälter. Det höga trycket kärnkraftverken jobbar med gör att risken för radioaktiva gasläckor är en konstant risk i verksamheten. Två tredjedelar av energin som produceras i en kärnreaktor går förlorad i form av kylvatten och bara mellan 1-3% av energin i uranet används, resten ska lagras i 100.000 år. Ser vi på vår historia så hade vår ras inte ens lämnat Afrika för hundratusen år sedan och nu tänker vi lagra kärnavfall genom bl.a. en istid. Uranet som används är ungefär lika ovanligt som guld eller platina, och lika dyrt. Egentligen är denna kärnkraft ett vansinne, vilket Alvin Weinberg, uppfinnaren av denna typ av reaktorer (PWR) också tyckte.
Weinberg blev chef vid Oak Ridge National Labs, en av två testanläggningar för kärnkraft i USA på 50-talet. Han hade en ny idé men ingen ville ge honom finansiering innan USA:s flygvapen sköt till pengar. De ville nämligen ha ett kärnkraftsdrivet flygplan, vilket känns sådär. Men Weinberg hade en annorlunda idé, som han kallade för Liguide Flouride Thorium Reactor (LFTR). Alla risker med hans tidigare konstruktion var eliminerade, inga människor behöver övervaka säkerhetssystemen som är passiva, 98% av energin i bränslet utnyttjas, allt sker under normalt atmosfäriskt tryck, härdsmälta är omöjligt då det är den naturliga formen och lagringstiden för avfallet kortas från 100.000 år till 300 år.
Torium är till skillnad från Uran ett vanligt förekommande ämne på vår planet. En LFTR kan även förbränna vårt uttjänta kärnavfall, kärnvapenplutonium och andra obehagligheter. Se dokumentären jag länkar så får ni mer kunskap än jag kan ge här, http://www.youtube.com/watch?v=OVCx5kZhLHo. För snart 50 år, 1964, sedan startades världens första LFTR och den kördes utan problem i fem år. Men under upprustningseran var den inte intressant då en sådan reaktor inte lämnar från sig material som kan användas i atombomber, den förbränner energin istället. Energidensiteten i en oljetunna med Torium motsvarar ca. 1 miljon fat olja. Men ett fossilt kraftverk använder bara 30% av energin i bränslet, resten försvinner i förluster, medan en LFTR använder 98% av energin. Alltså motsvarar 1 oljefat Torium ungefär 3 miljoner fat olja i t.ex. elproduktion
Om vi vet ett förhållandevis säkert sätt att återvinna vårt kärnbränsle, så att det blir mer eller mindre ofarligt, så det blir 1/100 så mycket avfall kvar och får en förkortad lagringstid på 300 år istället för 100.000 år. Är vi då inte skyldiga kommande generationer att använda den tekniken? Att det samtidigt innebär att vi har energi för 500 år utan att ett gram bränsle behöver brytas, då vi har det på lager, är ännu ett skäl för att välja LFTR. Jag ser en möjlighet att med återvinning av vårt kärnbränsle i LFTR kunna återställa våra älvar, stänga vattenkraften. Det vore en sann "grön" åtgärd. Detta är bara ett förslag och mycket kan diskuteras, men jag tror mer på min idé än ett andefattigt "tredje ben".