minutopia.blogg.se

När jag för sex år sedan fick anledning att intressera mig för politik så var den storskaliga vindkraften orsaken. Men i samma veva så blev vi gravida med vår dotter och då motiverades jag att se på helheten, inte bara vindkraften. Efter bara en kort tid så var min ilska så stor så att jag höll på att krevera. Nu skriver jag därför ned det jag känner, och det blir ganska beska tårar, för dagens politik saknar vett och sunt förnuft.

Senast häromkvällen såg vi Uppdrag Granskning avslöja ännu en kommuns politiker, samt tjänstemän, som slösar gemensamma medel på både ett omoraliskt men även på ett olagligt sätt. Jag såg det när jag upptäckte att Maud Olofsson som näringslivsminister propagerade för vindkraft, samtidigt som hennes son planerade att bygga 1100 vk-verk utanför Piteå. När Eskil Erlandsson ansåg sig veta bättre om lämpliga svenska fiskekvoter, än forskarna gjorde. När en miljöpartist i Region Skåne påstod att sjuksköterskor har 70-80.000 i månadslön, så de ska minsann inte gnälla. Ofta känns det som en dålig amatörteater då en politiker intervjuvas av en journalist, ingendera känns trovärdig eller påläst.

Varför har det blivit så här? Varför känns inte politiken legitim längre? Det är frågor jag ställt mig och något jag tror måste diskuteras mer i Sverige. Jag hävdar att vi, i motsats till vad vi tror, bor i ett allt mer korrumperat samhälle. Vår korruption handlar inte i så stor utsträckning om pengar under bordet, utan är en mer subtil form av maktmissbruk. Vår offentliga sektor har förändrats i grunden sedan1990-talet. Våra kommuner har bolagiserats och dessutom har en omfattande politisering av offentliga sektorns tjänstemän skett. Det har skett medvetet och är ideér som kallas "New Public Managment". Det här bygger på tron om att privat sektor alltid kan sköta saker bättre än vad offentlig sektor kan. Om vi inte kan privatisera verksamheten så försöker vi efterlikna marknaden och driva offentlig sektor likt företag. Idag är vi alla kunder i den offentliga sektorns ögon. Det resonemanget vilar dock inte på vetenskaplig grund, utan är teorier. Det stämmer inte, ingen kan i alla fall föra det i bevis, och därför måste denna politik betraktas som ett experiment med välfärden.

När jag läste en rapport om den privatisering Storbrittanien gjort av sin järnväg, långt före Sverige, blev jag inte överraskad av resultatet. Kontentan var att efter privatisering kostade det som tidigare kostade 1 miljard, 2 miljarder, och de fick mindre kvalitet för pengarna. Det kanske vi skulle läst innan vi i Sverige hoppade på "marknadståget" och beslöt oss att följa i samma spår, med en dyr privatisering av järnvägen. För vem privatiserar vi egentligen, vad är målet, kostnaderna och vilka blir konsekvenserna? Frågor som borde få en större uppmärksamhet innan en strukturomvandling och inte i utredningar efter att misstaget redan skett.

Vad innebär då en politisering av tjänstemännen i offentlig sektor. Eftersom att det inte finns förkunskapskrav för att bli politiker så är meningen att tjänstemännen ska stå för den akademiska kompetensen, så att vi inte slösar våra resurser på meningslösa saker. Men vad händer om politiker väljer vilka tjänstemän som ska jobba under dem? Finns inte risken att de väljer tjänstemän som är villiga att följa deras politiska påbud före dem med mest kompetens, men som de inte vet att de kan styra. Likadant fungerar det med rekryteringen inom tjänstesektorn. Vi såg häromdagen generaldirektören för Kriminalvården sitta och demonstrera hur lydnadskultur odlas i statliga organisationer. Man sparkar helt sonika medarbetare efter 40 år och ersätter dem med vänner man har förtroende för. Jag anser att vi måste följa Norges exempel och låta en särskild, politiskt oberoende, instans sköta rekryteringen till högre poster inom offentlig sektor. Allt för att säkerställa att kompetens är viktigare än lydnad när personal rekryteras till offentlig tjänst.

Den 1 Januari 2008 blev Tomas Kåberger generaldirektör för Energimyndigheten. Tomas Kåberger vill nog väl, han vill minska våra utsläpp och rädda världen från klimatförändringar. Men Tomas är och har samtidigt varit djupt insyltad i förnybar energiproduktion under lång tid. Även före tiden som Gd för Energimyndigheten och har idag har han ett rent lobbyuppdrag för Japan renewable energy foundation. Han var knappast en objektiv kraft när han fick sitt uppdrag av Alliansen! Han fick total politisk uppbackning i att implementera det "tredje benet" och då främst bygga ut vindkraften, då slutade Energimyndigheten att vara en myndighet. Han omgav sig dessutom av "expertis" som direktrekryterades från vindindustrin. Om vår rekrytering till offentliga topppositioner var kompetensstyrda så skulle det mycket väl kunnat bli annorlunda. En kompetent generaldirektör skulle såklart ha undersökt nödvändigheten med så mycket vindkraft, och vinsten med att plöja ned miljarder i förnybar energi, i en redan utsläppsfri sektor. Tomas trodde redan på myten om vindkraften, han passade in i den politiska soppa som kallas för energipolitik vilket var tyngsta skälet för hans utnämning till generaldirektör. Energimyndigheten har sedan dess varit ett propagandainstrument för både vindindustrin och de politiska krafter som är likasinnade, inte en myndighet i samhällets tjänst.

Det jag skrivit ovan ser jag som korruption. Vi kan inte ha politiska tillsatta tjänstemän som är sprunga ur en kultur av åsiktskorruption och ryggdunkeri. När vanligt folk kritiserar en meningslös industri så är myndigheterna de som tar den i försvar. När vi kritiserar myndigheterna för att de springer industrins ärenden, och tror på allt den presenterar, så får vi veta att de anser sig behöva lita på att industrin är ärlig. Vad gör en köpt konsult trovärdig? Vem tror att företag, särskilt då riskkapitalbolag, av naturen är laglydiga eller ärliga i sina uppsåt? Ser vi på vindkraften så är den inte bara pengastinn, den har en egen myndighet, politiskt tillsatta tjänstemän som arbetar för dem, dess betalda konsulter har äganderätt på kunskap och det politiska etablissemanget verkar tillsammans med media som deras populistiska språkrör. Var är objektiviteten, legitimiteten eller för den delen demokratin i dagens vinddebatt? Vad vill vi ha för samhälle? Ett samhälle drivet av kompetens och professionalism, eller ett samhälle där korruption av olika slag kan rättfärdiga vad som helst?