Tellus är vårt hem, vår enda tillgång!
Det finns ett problem med alla de lösningar på klimatproblemet som jag studerat. I samtliga fall har studierna glömt att vi lever på EN planet, det är den planet vi har och den som ska förse oss med det material vi behöver för att kunna leva. Vissa resurser är ändliga andra är förnybara, men i båda fallen får inte vårt utnyttjande bli större än tillgången om vi ska överleva. "Peak oil" har de flesta hört talas om och vi är i allmänhet medvetna om att oljan kommer att ta slut inom ett fåtal decennier. Resursfrågan måste bli en större del av debatten. När jag på nyheterna såg att norrmännen är väldigt duktiga på att köpa elbilar, vilket är komiskt med tanke på att de gör det med oljepengar, så kände jag en lust att se på det i ett resursperspektiv. Vi blir snart tvingade att lösa problemet med hur vi ska kunna driva jordens fordonsflotta utan fossila drivmedel, Jorden är på väg mot soppatorsk!
Dagens elbilar drivs i stort sett uteslutande av Litium-jonbatterier. Det forskas mycket på andra alternativ och kanske kommer snart nya sorters batterier, men som det ser ut nu får vi leva med Litium-baserade batterier ett tag till. Vad är då Litium? Litium är en mjuk och lätt metall med hög elektrisk ledningsförmåga. De största förekomsterna av Litium finns i Sydamerika, men även Ryssland Kina och USA har stora fyndigheter. Det är i Sydamerika och givetvis i Kina som den största produktionen av metallen återfinns. I Bolivia, Chile och Argentina återfinns en stor del av jordens totala Litiumreserv i form av Litiumkarbonat som utvinns ur deras saltsjöar. Det finnas ett mineral som heter Spodumen som innehåller Litium. Men det blir betydligt dyrare att utvinna Litiumet ur Spodumen jämfört med Litiumkarbonatet. Mellan åren 2006 och 2010 fördubblades världsproduktionen av Litium och ökningen fortsätter stadigt.
Varje år nyproduceras ungefär 60 miljoner bilar, även det en snabbt växande siffra, varav mycket få är elbilar. För att tillverka ett Litium-jonbatteri med en kapacitet på 1 kWh så krävs ungefär 0,3 kg Litium eller motsvarande 1,5 kilo litiumkarbonat. Räckvidden för en elbil avgörs av flera olika faktorer, men den viktigaste faktorn är batterikapaciteten. Det är den som begränsar dagens elfordon. Jag har tittat på två elbilar Citroën C-Zero och Mitsubishi i-MiEV, de har bägge två 16 kWh Litium-jonbatterier samt en ungefärlig räckvidd på ca. 150 km vardera. Världens samlade årsproduktionen av Litium var år 2010 ca. 150.000 ton. Skulle vi tillverka 60 miljoner elbilar motsvarande de två exempel jag valt så skulle årsproduktionen av Litium med andra ord behöva mångdubblas. Bara antalet personbilar överstiger idag en miljard och antalet växer stadigt. Vi har inte Litium nog på jorden för att ens kunna bygga en elbilsflotta i den storleken, än mindre för att kunna byta ut alla våra övriga fordon.
Betänker vi att den sammanlagda storleken på våra lättillgängliga Litiumreserver beräknas till 58 miljoner ton, så blir det än mer tydligt att vi talar om en ändlig resurs. Bara årsproduktionen av små elbilar skulle tömma Litiumreserverna på mindre än 20 år. Med tanke på att vi nu talar om småbilar med bara 15 mils räckvidd så är det ur resursperspektivet en dum väg att vandra. Nu forskas det på batterityper som inte har samma problem, som använder andra vanligare ämnen än Litium. Kanske kommer en hållbar batterilösning snart, men under tiden så kommer vi att förbruka stora delar av jordens Litiumreserv.
Jag tycker att vi i den priviligerade världen blundar för resursfaktorn, det är framförallt vi som överkonsumerar resurserna. Vi kommer hela tiden på lösningar som passar oss och innebär att bara ett fåtal på jorden kommer få del av tekniken. För om alla ska med så räcker inte skafferiet till. Det verkar som om vi tror att vi inte ska behöva ändra på vår livsstil för att klara av att bygga ett hållbart samhälle. Nyligen såg jag en dokumentär om sand! Det låter bisarrt men vi börjar få brist på sand till betong för att kunna bygga vidare och runt om i världen börjar det bli ett stort problem. Det känns lite overkligt att studera resursfrågan och jag ser resursstup som vi envist ökar farten mot med vårt tjat om tillväxt, vårt matriella slöseri och vår överkonsumtion. Jag menar att om vi inte snabbt lär oss att leva mer hållbart, att använda våra resurser förnuftigt, utan att slösa eller att förstöra vår planet, så står vi snart inför tider som blir betydligt bistrare än idag.
Litium avgör kanske inte om vi dör eller lever, men det gör mat, vatten och luft. De fertila odlingsbara jordarna minskar i takt med befolkningsökningen. Trots att vi får fler munnar att mätta så envisas vi med att bygga på världens odlingsmarker. Nu får vi börja odla på marker som inte är lämpliga med konsekvensen att vi överutnyttjar vattensresursen. Landgrabbing, GMO, desertification, deforestation och odling av biobränslen är ytterliggare aspekter som rör vår ohållbara matproduktion. För att vi ska få vettiga skördar tas konstgödsel i bruk vilket i sin tur bidrar med övergödning av haven. Vi håller på att göra slut på fosfor till konstgödsel vilket innebär att våra skördar kommer minska. Av någon anledning ska mat transporteras kors och tvärs över jorden, istället för att produceras nära konsumenten. Sötvattensreserverna minskar snabbt när vi tvingas odla mat åt en växande världsbefolkning på infertila jordar i arida klimat och samtidigt förgiftar vårt vatten, gör det odrickbart, med allsköns kemikalier. Vi måste tänka om!
Vi måste sluta med att komma med lösningar som bara fungerar i teorin. Jag tror inte i en sekund på att vi ska kunna bibehålla den levnadsstandard vi har idag om vi inte börjar tänka annorlunda. Vi överutnyttjar samtliga våra resurser och ändå är bara ungefär en tredjedel av jordens befolkning med på tåget. Om alla ska med och få samma möjligheter som vi så räcker inte våra resurser för det på långa vägar. Därför menar jag att vi som är priviligerade måste visa hur det är möjligt att med god levnadsstandard förbruka resurser på ett hållbart sätt. Nu är vi "förebilder" för de i den delen av världen som inte har samma välstånd som oss, det vi har vill de också ha. Ska vi då fortsätta vår överkonsumtion av naturresurserna eller sträva efter att föregå med ett gott exempel? Ser vi på kommande veckor så är det inte bra att läsa den här texten, med tanke på vårt konsumtionsmönster för December månad. Om bensinmätaren visar rött, kör man då bara vidare och ignorerar att det är soppatorsk som väntar?