Viktigt med källkritik i informationstsunamin!
Det känns lite obekvämt att börja skriva en blogg. Lite utlämnande såklart men mest en fråga om vart jag börjar. Jag har inte någon direkt avsikt med min blogg, att skriva är mer ett sätt att för mig själv reda ut mina intryck från den senaste tidens nyhetsflöde. Min far lärde mig att vara skeptisk, väckte mitt samhällsintresse och att inte ta saker för givna. Min historielärare på gymnasiet lärde mig vikten av att vara källkritisk, hur vinnaren skriver historien men inte nödvändigtvis sanningen. Under sex år på Lunds Universitet fick jag slipa på dessa färdigheter och utvecklade en vetenskaplig metodik som passar mig, vilket kanske är viktigare än sakkunskaperna.
Nu är det sex år sedan jag började skriva, då med ett tydligt syfte, och idag är det ett dagligt nöje som blir svårt att sluta med. Jag hävdar mig inte ha sanningen utan vill förmedla min bild av samhället, mitt försök att sålla i informatinsflödet för att försöka finna svar på mina frågor. Det fina med att skriva blogg, märker jag, är att ingen bestämmer vad jag ska skriva eller om vad. Välkommen till världen ur mina ögon och vad vi kanske skulle kunna göra annorlunda för att få en hållbarare värld. Jag är vän av logik och vetenskap, vilket gör att jag har svårt att förlika mig med religion, andlighet eller politiska ideologier. Alla har sin rätt att tro vad de vill och jag har min rätt att tro annorlunda om jag vill.
Många med mig är akademiskt utbildade i Sverige, men jag är lite orolig för hur vi använder vår utbildning. Det känns som om vi svenskar går och röstar vart fjärde år, för att däremellan sitta i TV-soffan och bläddra mellan Bonde söker fru, Doobidoo eller Idol. Jag är uppväxt i en tid, född 1968, då vi snarare led av informationsbrist, med endast två TV-kanaler, än den informationstsunami som dagens medborgare surfar på. Man filmade vår statsministers fotarbete i talarstolen och man sparade till en ny TV istället för att ta kredit. Som jag ser det är det varken bättre eller sämre som det är idag, bar helt nya förutsättningar för den som vill hålla sig informerad. Idag borde källkritik vara ett honnörsord med tanke på informationsöverflödet vi drabbas av.
Medvetna medborgare är en förutsättning för en fungerande demokrati, enligt min egen åsikt. När vi ”vanliga” människor översköljs av information så får media och journalister ett större ansvar. Om svenskar ska orka vara delaktiga i demokratin så måste media vara bättre på att driva en samhällsdebatt som inte handlar om pajkastning eller är en tävlan i kränkningar. På något sätt så känns svensk journalistik i allt fler avseenden som oseriös och sensationsdriven. Jag är så trött på onyanserade nyhetsinslag och artiklar. Hur många gånger har jag inte hojtat ”ställ frågan” till TV:n, i frustration över att en feg eller dåligt påläst journalist inte ställer frågan på sin spets då någon svammlat fram ett svar. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Vår landsbygdsminister Eskil Erlandsson var för ett antal månader sedan med i ett program på SVT där det kustnära fisket var på tapeten. Det var forskarna som regerade på att Eskil och hans gäng tillät dubbelt så stort uttag i det kustnära fisket än vad de rekommenderat. När SVT:s journalist pressade Eskil om varför de satt kvoten för fiske dubbelt så högt som forskarna rekommenderat så svarade han med att deras siffror inte var tillförlitliga. Min första reaktion på det svaret var – ”Jasså, inte tillförlitliga siffror, men vilka siffror baserade ni då erat beslut på?” Min andra var – ”Är det inte lite förmätet av Eskil, och resten som tog beslutet, att tro sig veta bättre än de forskare som studerat frågan?” Men inga följdfrågor kom utan journalisten nöjde sig med Eskils svar.Kvar står jag och frustar ”STÄLL FRÅGAN” framför TV:n.
Nu fungerar jag så att jag kommer ihåg sånt här och när jag två veckor senare såg samma Eskil, men nu i Bryssel, väckte jag min dotter då jag hörde en annan av SVT:s journalister intervjua honom. När SVT:s journalist frågar Eskil varför det är så viktigt att EU röstar för att vi i unionen ska följa forskarnas råd om fiskekvoter och landsbygdsministerns svarar – ”att det är självklart att vi ska följa forskarnas råd om vi vill säkra att kommande generationer också får fisk”. Där står jag åter, spottet rykande efter mitt utbrott ”STÄLL FRÅGAN” och en ilsken fru samt vaken unge. Därför läser du nu detta, bättre för husfriden att skriva bort frustrationen än att föra liv i onödan.
Anledningen att jag började skriva var att vi i vår bygd plötsligt hotades av en omfattande vindkraftsexploatering. Samtidigt blev jag pappa och kände ett större ansvar att delta i samhällsdebatten, för min dotters framtid. Mina texter publicerades på löpande band och jag förvånas än idag att någon läser det jag skriver. Mitt mål är alltid att försöka destillera ned en fråga till de viktiga beståndsdelarna, ofta gör det allt mer begripligt och lite enklare att greppa.
Det mesta är inte svårt att begripa, men det kan vara svårt att ta in och sålla all informationen. Därför gör vi ofta frågan mer komplicerad än vad den egentligen är. Här tycker jag att politiker, journalister och experter misslyckas. Som medborgare så måste vi vara informerade i samhällsfrågor om vi ska upprätthålla en demokrati värd namnet. Om inte politiker, journalister eller experter lyckas fånga medborgarnas intresse för samhällsviktiga frågor så anser jag att de misslyckas med uppdraget att upprätthålla Sveriges demokrati.
Jag ser ett tydligt demokratiskt underskott i dagens Sverige där politiker, journalister och proffstyckare sätter sig på en piedestal och ser ned på folket. Istället för att informera så dikterar dom och allt fler orkar inte lyssna på deras beskrivningar av ett samhälle som ingen känner igen. Jag är trött på politiker som talar i evighet utan att säga något, tandlösa journalister och tv-soffor med mer eller mindre värdelösa proffstyckare. Samhällsdebatten känns väldigt oseriös och till stor del är politiska ideologier skuld för detta. Istället för att se verkligheten och anpassa politiken efter den så försöker politiker att anpassa verkligheten så att den ska fungera i deras ideologi. För att göra detta så krävs ständiga logiska kullerbyttor och stor fantasi.
Jag anser att världen målat in sig i ett hörn då vi sedan 1970-talet levt i en tid med uttryck som avreglering, global frihandel och tillväxt som mantra. För mig är denna tid då vi utvecklade rovdriften av vår planet och slösade bort massor av jordens resurser samtidigt som vi förstörde livsmiljön för stora delar av biosfärens organismer.
I sex år har jag nu studerat svensk energipolitik och vindkraftsutbyggnad. För att en gång för alla skriva klart om den här frågan så tänker jag att börja min blogg med en genomgång av det jag lärt mig och mina tankar om alternativ till det vi verkar välja idag. Vi bor på en planet som jag ser som vårt skafferi. Vissa saker i skafferiet kan vi skapa mer av medan vissa saker bara finns i begränsad mängd. Olja är kanske det vi mest känner till som en ändlig resurs som håller på att ta slut men det gäller en även mängd andra ämnen.
När jag ser på den ”gröna” omställningen så ser jag ett problem i just detta faktum, att vi bara har en planet och de resurser den kan ge. Vi kan inte bygga en framtid på att tömma skafferiet. Jag känner mig för egen del säker på att vi påverkar jordens klimat med våra utsläpp och att vi måste minska våra utsläpp för att hejda utvecklingen. Samtidigt så är jag kanske mer oroad över det sätt vi förgiftar vår miljö. Att miljontals människor tvingas flytta på grund av klimatförändringarna kommer att ställa mänskligheten inför stora utmaningar, men vad gör vi om det vi äter, dricker och andas är giftigt?
Mitt första blogginlägg är nu klart. I nästa text ska jag försöka beskriva min syn på svensk energipolitik förr, nu och en alternativ väg att gå.